Text: Johan Karlsson, Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för energi och teknik
Forskning inom klimatområdet om vad som behövs för att hålla den globala medeltemperaturen i linje med Parisavtalet har gjort det alltmer tydligt att det, tillsammans med en snabb utfasning av fossila bränslen, behövs en minskning av jordbrukets utsläpp. Inom jordbruket är det framförallt utsläpp av växthusgaserna lustgas och metan som påverkar klimatet. Lustgas släpps primärt ut från jordar gödslade med kväve och metan i samband med att idisslande djur smälter sitt foder.
Djurhållningen kan dock bidra till hållbara livsmedelssystem på olika sätt, visar en ny doktorsavhandling från SLU. Den tar avstamp i två potentiella roller för framtida djurhållning: ”Djur som resursutnyttjare” och ”djur som landskapsvårdare”.
Begränsade resurser
Då djurhållning tar mycket mark som gödslats med kväve i anspråk och då idisslande djur släpper ut stora mängder metan, har tidigare scenariostudier visat att en övergång mot en mer växtbaserad kost och en minskning av framförallt kött och mjölk från idisslare förmodligen är avgörande för att nå Parisavtalets mål, även om de fossila bränslena fasas ut i snabb takt.
En växande global befolkning och klimatförändringar som förväntas försämra odlingsbetingelserna på många platser gör också att åkermark kommer bli en alltmer begränsad resurs i framtiden. Om mark som i dag används till att odla djurfoder istället skulle användas för att odla grödor för direkt humankonsumtion skulle det kunna ge mer mat till fler människor.
Djurfoder kommer i dag delvis från åkermark, delvis från olika typer av restprodukter som uppstår vid exempelvis livsmedelsförädling. Även stora arealer betesmark används för djurhållning, och även om delar av dessa skulle kunna användas som åkermark är det inte möjligt överallt. De kan därmed också räknas som en restprodukt, då de inte kan användas för livsmedelsproduktion utan betande djur. Om djuren enbart äter restprodukter kan de bidra med mat utan att konkurrera med annan användning av åkermarken.
Vallen viktig i växtföljden
I avhandlingen undersöktes scenarier för ett framtida nordiskt livsmedelssystem där all mat produceras genom ekologisk odling inom Norden och där djuren enbart utfodras med restprodukter från livsmedelsindustrin och marker som inte lämpar sig för odling av humangrödor. I och med att maten i scenarierna skulle odlas ekologiskt antogs det även att åkermarken skulle behöva ligga i vall under åtminstone en tredjedel av växtföljden. Ensilage och bete på dessa vallar kan därmed också ses som en restprodukt då vallen är en nödvändighet för att binda kväve och förhindra växtföljdsjukdomar i ekologisk odling.
Resultaten visade att ekologisk produktion från nordisk jordbruksmark skulle kunna försörja ett stort antal människor, upp till 37 miljoner (30 procent fler än vad som beräknas bo i regionen 2030). Detta trots de lägre skördarna i ekologisk odling och att stora delar av åkermarken användes för vallodling. Det skulle dock innebära förändringar i konsumtionsmönster. Exempelvis skulle konsumtionen av kött behöva minska från dagens cirka 770 gram till 150 gram per vecka.
I modellen föredrogs idisslande djur framför gris och kyckling för att utnyttja de tillgängliga restprodukterna så effektivt som möjligt. Detta kan förklaras med att en stor del av det tillgängliga fodret var i form av bete och grovfoder som inte kunde utnyttjas av de enkelmagade djuren. Scenarierna resulterade ändå i minskad nötköttskonsumtion, medan konsumtionen av mjölk skulle kunna ligga kvar runt nuvarande nivåer.
Scenarierna visade också att det generellt skulle vara svårt att få till växtnäringsförsörjningen i de ekologiska odlingssystemen överlag och tillskott av både kväve och fosfor skulle behövas.
Idisslare och ekosystemtjänster
Djurens roll som landskapsvårdare undersöktes genom att studera indikatorer för ekosystemtjänster på ett stort antal svenska gårdar. Resultaten visade att gårdar med idisslande djur (och hästar) hade mer varierade landskap, mer naturbetesmark, fler småbiotoper och bättre växtföljder jämfört med närliggande gårdar som specialiserat sig på växtodling (Figur 2). Dessa indikatorer relaterar till ett flertal ekosystemtjänster som exempelvis boplatser och födoresurser för pollinerare och andra nyttoinsekter eller förbättrad markstruktur och att förhindra växtföljdsproblem.
På gårdarna med idisslande djur var det framförallt vallodlingen som inverkade positivt på indikatorn för växtföljder. Men, en närmare analys av vallarealen visade att stora delar (46 procent) inte var i rotation med andra grödor, vilket innebär att bidraget till ekosystemtjänster som kväveförsörjning av efterföljande grödor eller motverkan av växtföljdssjukdomar i dag är litet.
Skillnad mellan gårdar
Sammantaget visade forskningen att djurhållning kan bidra till en mer resurseffektiv livsmedelsproduktion förutsatt att animalieproduktionen endast nyttjar resurser som inte annars kan användas för livsmedelsproduktion. Det visade sig också att idisslande djur föll bättre ut än gris och fågel, både som resursutnyttjare och landskapsvårdare. Det är dock viktigt att påpeka att även konsumtionen av nötkött minskade avsevärt i scenarier där djuren begränsades till restprodukter och att det var stora skillnader mellan enskilda nöt- och får-gårdar vad gäller utfallet på indikatorerna för ekosystemtjänster.