Tiden runt kalvning viktig för klövhälsan

Text: Hanna Eriksson, forskare vid Institutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU

Hälta är vanligt hos mjölkkor, och orsakar både produktionsbortfall och nedsatt välfärd för djuren. En vanlig anledning till hälta är klövhornsskador, exempelvis klövsulesår. Då hållfastheten i klövens stödjevävnad är nedsatt runt kalvningen anses den tidperioden vara särskilt viktig för risken att utveckla klövhornsskador.

I tidigare studier på forskningsgårdar har man sett en relation mellan lång daglig ståtid runt kalvningen och sulhornsskador under topplaktationen, men om de här fynden gäller även kommersiella gårdar har varit okänt. Under författarens doktorandtid i Kanada utfördes därför en större studie på åtta kommersiella gårdar, där ståbeteendet på sammanlagt 300 kor mättes med sensorer från två veckor innan till två veckor efter kalvningen. Endast ohalta kor som inte tidigare haft grava klövhornsskador inkluderades i studien.

Mätte i tre perioder

För varje ko extraherades hur lång tid kon stod per dag, samt hur länge den stod som längst mellan två viloperioder per dag. De här ståbeteendena summerades därefter i tre perioder: före (dag 14 till 2), vid (dag 1 till 1), och efter (dag 2 till 14) kalvningen. Korna verkades en gång 8–12 veckor efter kalvningen, för att ge skador som uppkommit nära kalvningen tid att växa ner till sulytan.

Klövverkningen och registrering av klövskador utfördes av certifierade klövverkare (Figur 1).

En koppling mellan ståbeteende och sulhornsskador (grava sulblödningar och klövsulesår) i topplaktation observerades endast för perioden efter kalvningen. Både lång ståtid per dag (Figur 2A) och lång ståtid mellan viloperioder (Figur 2B) under den här perioden var kopplade till högre odds för sulhornsskador.

Generellt så var den dagliga ståtiden högre efter kalvningen än innan. Kor med långa individuella ståperioder hade också lång daglig ståtid, både före och efter kalvningen, vilket talar för att kor med långa ståperioder hade svårt att återhämta förlorad vilotid.

Även en ökning av längsta ståtid mellan viloperioder från före till efter kalvningen var kopplat till högre odds för sulhornsskador i topplaktation.

Väntfålla tänkbar orsak

Anledningar till ökad ståtid efter kalvningen utvärderades inte i den här studien. Då samtliga gårdar från ett svenskt perspektiv använde sig av stora lösdriftsfållor och mjölkade korna antingen i grop eller karusell är en möjlighet till lång ståtid att vissa kor konsekvent fick stå länge i väntfållan innan mjölkning. En tidigare kanadensisk studie visade att det är svårt att uppnå rekommenderad genomsnittlig liggtid (≥12 timmar per dag) i en grupp kor, om mjölkningstiden för gruppen överstiger 3,7 timmar per dag. Vidare har en amerikansk studie rapporterat att en högre gruppvis mjölkningstid var relaterad till en högre andel halta kor inom gruppen. Ingen av studierna undersökte dock om de kor som ofta väntar länge på att bli mjölkade har högre risk att få klövhornsskador.

Andra fynd i studien var att jämfört med kor utan klövskador vid verkningen hade kor med klövhornsskador (skador antingen i sulhornet eller i vita linjen) 2,5 gånger högre odds att bli halta, och 11,7 gånger högre odds att bli kraftigt halta efter kalvningen. I jämförelse hade kor med digital dermatit vid verkningen 3,2 gånger högre odds att bli halta, och 5,0 gånger högre odds att bli kraftigt halta än kor utan klövskador. Ungefär en tredjedel av djuren blev halta efter kalvningen, och av dessa var 76 procent fortfarande halta när studien avslutades tre månader efter kalvningen. Dessa fynd understryker vikten av att förebygga hellre än att behandla klövskador.

Test med lågstress-miljö

Social stress, till exempel vid omgruppering eller överbeläggning, påverkar ståbeteenden hos mjölkkor. Lågrankade djur påverkas vanligen i högre grad, och tidigare studier har rapporterat mycket långa ståtider under de första dygnen efter att förstakalvare introducerats till den mjölkande gruppen. I en mindre experimentell studie undersöktes därför också om en social lågstress-miljö efter kalvningen kunde leda till mindre extrema ståtider hos omgrupperade förstakal vare. Högdräktiga kvigor hölls tillsammans fram till kalvningen, varefter hälften hölls vid upp till 33 procents beläggningsgrad tillsammans med kända förstakalvare och hälften vid 100 procents beläggningsgrad blandat med okända äldre kor under tre veckor efter kalvningen. Daglig ståtid de tre första dagarna efter kalvningen dokumenterades från video, och förekomst av klövhornsskador utvärderades sex och tolv veckor senare.

Ingen skillnad i ståtid mellan grupperna observerades, och omgrupperingen ledde inte heller till onormalt långa ståtider. Trots detta var det sex veckor efter kalvningen vanligare med grava blödningar i vita linjen hos förstakalvarna som blandades med äldre kor, och det förelåg också mindre skillnader mellan grupperna gällande andelen djur med grava sulblödningar. Då studien huvudsakligen var utformad att utvärdera skillnader i beteenden bör de här klövfynden verifieras i större studier med klövhälsa som primär frågeställning.