Traditionellt anses ett kalvningsintervall på 12–12,5 månader vara optimalt i mjölkproduktion, och för att nå detta strävar man efter att börja seminera från första brunsten efter 50 dagar i laktation. Rådgivningen framhåller att dräktigheten är bättre på brunsten 40–50 dagar efter kalvning jämfört med senare brunster. Detta kan bero på att äggcellen ännu inte påverkats negativt av kons energibrist i början av laktationen.
I Anna Edvardsson Rasmussens studie på förstakalvare jämfördes en grupp kor som fått sin första seminering (FVT) 35-85 dagar efter kalvning med en annan grupp där semineringen påbörjades 155-205 dagar efter kalvning. Resultaten visade att ett längre kalvningsintervall med hjälp av en planerad förlängd FVT var positivt för fruktsamheten, utan negativ effekt på mjölkproduktionen.
Varierande
Resultat för äldre kor, där senare seminering med längre kalvningsintervall testats, har däremot varit mer varierande. Men det finns ett stort intresse och kunskapsbehov bland våra högavkastande gårdar. För att undersöka detta vidare deltog 12 gårdar i en studie där cirka 1 000 andrakalvare under ett år slumpades till antingen konventionell FVT (50 dagar) eller senarelagd FVT (140 dagar). Dessa gårdar hade en genomsnittlig årsproduktion mellan 10 800 till 13 700 kg ECM under kontrollåret 2019. Holsteinkor dominerade och var lite drygt fem gånger så många som antalet SRB och korsningskor. Fruktsamhetsresultaten och produktionen följdes upp fram till korna nådde sin tredje kalvning plus ytterligare 100 dagar.
Konventionell behandling
I den konventionella behandlingen påbörjades semin 67 dagar efter kalvning och den senarelagda gruppen 127 dagar. Den konventionella gruppen speglar väl hur det är i verkligheten på många gårdar; en majoritet av korna påbörjas på första brunsten efter 50 dagar, och därefter följer ”en svans” med kor som antingen inte visat någon brunst på eller som man av olika anledningar valt att börja seminera senare. De för tidiga semineringarna i FVT 140 visar på utmaningen med att i praktiken frångå invanda rutiner, plus att vi kommit överens om att ”tokbrunstiga” kor skulle semineras för att inte riskera några onödiga skador. Det fanns inga illusioner av att alla kor skulle följa försöksplanen, och totalt sett har gårdarna gjort ett fantastiskt bra jobb!
Fruktsamhet
Frivillig väntetid mellan grupperna skiljde i genomsnitt 60 dagar, medan kalvningsintervallet skiljde 46 dagar. Den lägre skillnaden i kalvningsintervall jämfört med FVT kan dels förklaras av att en högre andel kor i den senarelagda gruppen blev dräktiga på första semineringen (62 mot 46 procent) och antalet semineringar per född kalv var färre (1,61 mot 2,02) jämfört med konventionell FVT. Fruktsamhetsresultatet var alltså bättre med senarelagd första seminering jämfört med konventionell rutin.
Produktion
Produktionen under andra laktationen, mätt som kg ECM per dag från andra och tredje kalvningen samt per dag i laktation, var lika för de båda behandlingsgrupperna. Däremot var 305-dagars laktation signifikant högre för korna med senare seminering, vilket delvis kan förklaras av att dräktighet kan påverka mjölkproduktionen negativt, vilket gynnar korna med längre kalvningsintervall. Totala laktationsavkastningen var också självklart högre med en senare seminering. Holstein och korsningskorna hade genomgående högre produktionsnyckeltal än SRB, men raserna reagerade lika på olika FVT.
Juverhälsa
Att sinlägga högavkastande kor upplevs av många som utmanande och ibland riskabelt. Djursjukdata bekräftar en ökad risk för juverhälsostörningar under sinläggningsperioden, och vetenskapliga studier har visat ett samband mellan högre produktion vid sinläggning och ökad risk för juverhälsostörningar. Resultatet i denna studie visar en något lägre produktion vid sinläggning med längre kalvningsintervall, vilket möjligen kan underlätta sinläggningen men troligen inte ha någon effekt på risken för juverhälsan. Sinperiodens längd påverkades inte av olika FVT och kalvningsintervall, men SRB visade en tendens till längre sintid.
Inte bråttom
En reflektion från de som deltagit i studien var att de lärt sig att de inte behöver ha bråttom med att seminera högavkastande kor. Deltagarna menade att den första insemineringen inte behöver ske så tidigt och att det fungerar bra att seminera kor med mjölk även långt efter kalvning. Flera av gårdarna hade tidigare satt ett tak för maxantal dagar efter kalvning för sista seminering, någon så lågt som 120 dagar efter kalvning. Med erfarenheter från studien har de nu tagit bort denna regel och fokuserar i stället mer på funktion och daglig mjölkmängd som indikatorer vid beslut om seminering.
Önskemål
Deltagarna i studien uttryckte önskemål om att alla resultat skulle redovisas i kg ECM. Vid sinläggning konstaterades att många kor hade betydligt högre avkastning i kg ECM jämfört med kg mjölk. Detta överensstämmer med tidigare studier som visat på en märkbar ökning av halterna senare under dräktigheten.
Text: Annica Hansson, forskarstuderande vid Institutionen för tillämpad husdjursvetenskap och välfärd, SLU, och produktionsrådgivare på Växa