Text: Mikaela Lindberg, universitetslektor, institutionen för tillämpad husdjursvetenskap och välfärd, Sveriges lantbruksuniversitet

Den produktiva livslängden, det vill säga tiden från första kalvning tills att kon utgår, är för svenska mjölkkor för närvarande cirka 2,6 laktationer. Korna blir cirka fem år gamla. Livslängden beror på flera faktorer, bland annat vilken skötsel korna får. Genom att optimera vissa skötselåtgärder finns det alltså potential att öka hållbarheten, både miljömässigt, ekonomiskt och socialt.

En aspekt på hållbarhet är att mjölkkornas livslängd ofta är förknippad med djurvälfärd ur konsumenternas perspektiv. Om korna är unga när de utgår ur besättningen kan en del konsumenter tolka det som att produktionen och skötseln inte är bra.

Flera orsaker till tidig utslagning

Som orsak till tidig utslagning anger lantbrukare ibland önskemålet om att snabbt få in yngre kor i produktionen då de har större genetisk potential att producera jämfört med äldre kor. Samt att äldre kor löper en högre risk att bli sjuka jämfört med yngre kor. Då kan det finnas skäl att slå ut lite äldre kor, för att inte ta risken. Argument som också är värda att beakta när det är dags att gallra ut kor till slakt.

Oavsett orsak leder en hög rekryteringsprocent tillbehov av ett stort antal kvigor för att ersätta korna. Och omvänt, att spara ett stort antal kvigor för rekrytering kräver många platser i mjölkstallet och då kan i övrigt friska mjölkkor bli utslagna för att ge plats till nykalvade kvigor. Detta medför höga uppfödningskostnader.

Simulerade skötselåtgärder

Huvudsyftet med den här studien var att genom simuleringar undersöka skötselåtgärder som kan öka livslängden, men även att skatta effekterna på metanutsläpp och lönsamhet. Som referens användes data från Kokontrollen för en genomsnittlig svensk holstein-besättning med 100 kor, här kallad standard. Denna grupp jämfördes med sju andra ”besättningar” som simulerades med hjälp av programmet Sim Herd. Dessa fick namnen hälsa, överleva, brunst, dräktighet, fruktsamhet, behåll och könssorterad.

Samtliga besättningar antogs ha en årsproduktion på drygt 10 000 kilo ECM per ko. Två av besättningarna hade som namnen antyder fokus på förbättrad hälsa och överlevnad med halverad risk för sjukdom respektive dödlighet för korna i besättningen. Tre hade fokus på förbättrad reproduktion med förhöjd chans att upptäcka brunst, ökad möjlighet att bli dräktig, respektive en kombination av de båda. I besättningen kallad behåll behölls alla kvigkalvar för rekrytering. Och i en besättning maximerades användningen av könssorterad semin, för att få mjölkraskvigor från de bästa mjölkkorna. De kor som inte skulle gå vidare inom mjölkproduktionen seminerades med köttras för att undvika överskott av rekryteringskvigor.

Fruktsamhet ökar livslängden

Resultaten visade att kornas genomsnittliga livslängd ökade mest genom att förbättra fruktsamheten. Livslängden ökade från fem år i gruppen standard till sex år i besättningen kallad fruktsamhet. I den senare besättningen användes också mer köttrassemin, vilket minskade antalet rekryteringskvigor. Det gav även bäst lönsamhet per ko och år jämfört med standardgruppen, främst beroende på att besättningen hade lägre kostnader med färre rekryteringskvigor.

När alla födda kvigkalvar sparades för rekrytering i gruppen behåll minskade livslängden för korna med 0,8 år jämfört med standard. Även om behåll stod för den högsta mängden producerat nötkött, så blev lönsamheten totalt sett lägre per ko och år.

Fler kvigor ökar utsläppen

Lönsamheten var starkt kopplad till kostnader relaterade till rekryteringskvigor i samtliga besättningar. Besättningen behåll genererade också högst metanutsläpp från djuren jämfört med standard. Det beror på rekryteringskvigornas längre uppfödningstid fram till inkalvning jämfört med uppfödningstiden för köttraskorsningar till slakt.

När utsläppen delades upp i olika djurkategorier speglas främst antalet djur per kategori mot storleken på utsläppen. Resultaten kan dock variera beroende på uppfödningsmodell och uppfödningstid. I simuleringarna antogs alla handjur födas upp som tjurar med slakt vid 18 månader och köttraskvigorna slaktades vid 24 månader.

Slutsatsen från studien är att skötselåtgärder som förbättrar förutsättningarna för att korna ska bli dräktiga och som på så sätt kan minska antalet rekryteringskvigor är nyckeln till att öka kornas livslängd och den ekonomiska lönsamheten. Samtidigt minskar metanutsläppen från besättningen utan att kompromissa med mjölkavkastning och nötköttsproduktion.