KLÖVVÅRD ÄR EN viktig faktor för att förebygga och behandla klövskador, men trots detta förekommer det att kor blir halta eller löper större risk för klövskador efter felaktigt utförd klövvård. Syftet med denna fyraåriga studie var att undersöka hur klövvård påverkar trycket inuti klöven, om det finns ett sätt att verka klöven som bättre förebygger klövskador och om verkningsmetoden behöver anpassas till olika typer av underlag.
Studien omfattade tre delar. Den första var tester i en labbmodell av olika verkningsmetoder på olika underlag. Den andra var fältförsök där vi undersökte hur olika klövvårdare formade klöven vid klövvård och hur detta påverkade klövhälsan. I den sista delen tog vi fram ett förslag för fältkontroll av klövvård.
För att veta vilken typ av tryckfördelning som är optimal för kon har vi utgått från klövens anatomi och funktion samt tittat på hur belastningen blir på olika underlag, bland annat bete. Bärranden är den del av klöven som är uppbyggd för att kunna tåla stor belastning då den innefattar klövväggen som är den starkaste delen i klöven. Ballområdet är elastiskt och fungerar som stöd, och är framför allt stötdämpande med den elastiska putan inuti klövkapseln som innehåller mycket fettvävnad vilket skyddar läderhuden från att klämmas mellan klövbenet och sulhornet.
Vid bakre kanten av klövbenet finns en liten ojämnhet (tuberositet) som kan vara mer eller mindre uttalad. Det är mellan denna ojämnhet på klövbenet och sulan som det finns störst risk att läderhuden kläms och klövsulesår uppkommer.
VID LABBTESTERNA användes en modell med en slaktklöv med trycksensorer inne i klövkapseln, så nära läderhuden som möjligt. Eftersom det är inne vid läderhuden som hornbildningen sker och klövhornsskador uppkommer så ger detta en mer ”sann” bild av hur kon upplever belastningen.
De flesta klövskador, cirka 70%, ses på ytterklövhalvorna på bakklövarna. Resultaten av labbtesterna visade att både klövvinkel och urskålning är viktiga faktorer för att avlasta bakdelen på ytterklöven, vilket minskar risken för skador. Större urskålning avlastade läderhuden från det skadliga punkttrycket som klövbenets bakkant kan ge inuti klövkapseln, vilket till exempel kan leda till klövsulesår. Punkttrycket var större på betonggolv och lägre på gummimattor, men stor urskålning minskade punkttrycket mot sulan på liknande sätt på båda underlag. Större urskålning utan en brantare vinkel gav dock mer koncentrerad belastning på de yttre delarna av klövvägg och ball, vilket kan få negativa konsekvenser som till exempel skador i vita linjen.
EN BRANTARE tåvinkel flyttade belastningen framåt och avlastade därmed ytterligare de känsliga delarna av klöven och det allra bästa resultatet sågs vid kombinationen av brant vinkel och stor urskålning.
Verkning för brantare vinkel förutsätter dock att sulan i tån inte blir för tunn. Det testades att göra olika felverkningar genom att ta bort olika viktbärande delar och den del som gav störst negativ effekt var om man tog bort bärranden/klövväggen i tån. Mjukare underlag, som gummimatta, minskade maxtrycket i klöven, men resultaten gav inte stöd för att klövverkningsmetoden skulle behöva vara annorlunda för mjukare golv.
19 certifierade klövvårdare deltog i sista delen av studien och deras dagliga arbete undersöktes genom 20 objektiva mått och 16 visuellt bedömda parametrar på 20 kor per klövvårdare. Alla mätningar utgjorde det underlag som kopplades till klövhälsoregistreringar från de besättningar där respektive klövvårdare verkade för att undersöka om det fanns ett samband mellan klövverkningsmetod och klövhälsa. Totalt ingick 426 besättningar och 52 138 kor i den analysen.
RESULTATEN VISADE att det var stor variation mellan olika klövvårdare, men även att det varierade i hur en och samma klövvårdare formade klöven vid olika tillfällen. Klövvårdare som i större utsträckning verkade klöven så att den fick större och djupare urskålning, brantare tåvinkel och tjockare sula hade signifikant färre klövskador registrerade på de kor som de verkat. Det var också positivt för klövhälsan när urskålningen placerades något högre och därmed troligen avlastade klövbenets bakre del bättre och tog då inte heller bort något av bärranden i tån. Glädjande nog bekräftade fältstudierna labbstudiernas resultat och gav en bra grund för utveckling av Bästa Praxis.
För att förbättra klövverkningskvaliteten utformade vi ett förslag till hur man kan utföra fältkontroller. Det innehöll kontroll av verkningsmetod som byggde på resultaten i labb- och fältförsöken, men omfattade även smittskydd, arbetsmiljö, behandlingar, registrering och kommunikation med djurägare. Protokollet testades vid fem fältbesök med certifierade klövvårdare. Både klövvårdare och djurägare var positiva till denna typ av kontroll i framtiden.
STUDIEN HADE inte gått att genomföra utan det engagemang som klövvårdare och djurägare har visat. Dessa resultat kan förhoppningsvis hjälpa till att bättre förebygga klövskador och därmed stärka djurvälfärden och konkurrenskraften hos svenska mjölkbönder.
Text: Evgenij Telezhenko, forskare, Institutionen för Biosystem och teknologi, SLU & Frida Åkerström, veterinär Växa Sverige och doktorand vid Institutionen för Biosystem och teknologi, SLU
Fakta/Projektet
SLU i Alnarp har i samarbete med Växa Sverige undersökt olika aspekter av klövverkning och tagit fram uppdaterade rekommendationer för effektivare klövvård i svenska mjölkbesättningar. Projekten finansierades av Stiftelsen Lantbruksforskning (projekt O-19-20-318), Formas (projekt 2019-02092), Jordbruksverket (projekt 23969000) och Partnerskap Alnarp (PA 1377).
