I Sverige har smittskydd traditionellt skötts på besättningsnivå. Detta medan många viktiga smittrisker uppstår i gemensamma miljöer som beten, maskinsamarbeten, delad personal och kontakter. Detta låg till grund för ett pilotprojekt om gemenssamhetbaserat smittskyddsarbete, byggt på idén om att smittskyddsarbete blir mer motiverande och effektivt när det sker tillsammans med dem man delar riskerna med, och att lantbrukare i ett område påverkar djurhälsan i varandras besättningar.
Testade ny metod
Projektet genomfördes på 36 gårdar från Öland, Småland/Blekinge och Västerbotten och testade en ny metod där en grupp lantbrukare från samma område och deras lokala veterinär deltog i strukturerade möten under cirka 1,5 år.
Grupperna kartlade lokala smittrisker och utmaningar, prioriterade vilka som var viktigast för dem och diskuterade åtgärder, både enskilda och gemensamma. Vid uppföljande möten diskuterades framsteg, svårigheter och pågående arbeten med åtgärder för att minska risken för smittor. Chattgrupper användes mellan mötena som ett snabbt och informellt sätt att dela information, frågor och erfarenheter.
Ett tydligt resultat var att ett starkt stigma kring smittor identifierades. Många vill inte prata öppet om smittor och forum för sådana samtal saknades. När man började mötas minskade stigmat. När någon berättade om egna problem följde andra efter, vilket skapade öppenhet. Det som tidigare betraktats som känslig information, som till exempel tankmjölksresultat för salmonella, blev ett naturligt underlag för gemensamma beslut.
Kunde hjälpa varandra
Deltagarna upptäckte att de hade liknande utmaningar och att de kunde få hjälp av varandra. Det uppstod en kultur av gemensam problemlösning: Deltagarna genomförde många förändringar, förändringsidéer som växte fram under samtalen. Veterinären bidrog till att skapa ett tryggt samtalsklimat och normaliserade att smittor kan uppstå. Framgångsfaktorer för metoden var lokal förankring, veterinärens stöd, och tryggheten i gruppen liksom strukturerade samtal och gemensamt ägarskap.
Projektet ledde till en mängd konkreta förändringar på gårdarna. Vissa var till synes små, andra mer omfattande. Några exempel:
- Många införde nya hygienrutiner, till exempel att stänga av passager över foderbord, köpa in gårdsegna kläder för besökare eller skapa bättre flöden på gården för att undvika korskontaminering mellan foder och gödsel eller mellan djurgrupper.
- Flera gårdar började använda besöksstövlar och besökskläder, inte bara för veterinären utan även för alla andra som besökte gården.
- Gemensamma regler för externa besökare skapades inom grupperna. Det gjorde att det blev lättare för de enskilda deltagarna att ställa smittskyddskrav på klövverkare, rådgivare eller servicepersonal.
- Flera gårdar började ta tankmjölksprover för salmonellaantikroppar, något som tidigare inte gjorts systematiskt och några grupper bestämde sig för att dela resultaten med varandra.
- Många grupper började planera betet gemensamt utifrån antikroppsstatus för salmonella. Det ledde till att vissa grupper helt undvek sambeten eller att man endast lät kvigor som skulle slaktas efter sommaren beta på vissa beten.
- Vissa lantbrukare slutade köpa in djur eftersom det upplevdes som en för stor smittrisk.
Pilotprojektet visar att lokalt samarbete kan bli en stark kraft i smittskyddsarbetet. Vi har nu fått finansiering för en fortsättning, i det nya projektet kommer gruppernas långsiktighet följas upp, och liknande grupper för veterinärer bildas. Genom att minska stigma kring smittor, skapa trygga forum och tänka tillsammans kan lantbrukare genomföra förändringar som tidigare varit svåra både praktiskt och socialt.
Projektet som beskrivs här är en del i ett stort europeiskt projekt om biosäkerhet Biosecure. Inom Biosecure har liknande gemensamhetsbaserade smittskyddsinitiativ genomförts på grisgårdar på Irland och med fjäderfäproducenter i Frankrike. Även i dessa sammanhang har metoden mottagits väl och lett till förändring.
Erika Chenais, statsveterinär
Hedvig Stenberg, biträdande statsveterinär, på Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)