Traditionellt tillämpas ofta en frivillig väntetid innan första seminering på cirka 50 dagar efter kalvning. Målet är att nå ett genomsnittligt kalvningsintervall på 12–12,5 månader. Strategin syftar till att en stor del av kons laktation ska infalla i den högproducerande tidiga laktationen, samtidigt som andelen lågproducerande senlaktation hålls kort.
Hösten 2025 presenterades resultaten från en fältstudie där 12 högavkastande besättningar under ett år lät sina andrakalvare slumpas till antingen traditionell frivillig väntetid på 50 dagar eller förlängd frivillig väntetid på 140 dagar efter kalvning. Totalt ingick 737 kor. Av dessa kalvade 318 kor om i gruppen med 50 dagars frivillig väntetid och 272 kor i gruppen med 140 dagar.
Korna med traditionell frivillig väntetid seminerades i genomsnitt 68 dagar efter kalvning, medan korna med förlängd väntetid seminerades efter i genomsnitt 127 dagar.
Förbättrad fruktsamhet med längre väntetid
Ett tydligt resultat var att korna med längre frivillig väntetid hade bättre fruktsamhet. Andelen kor som blev dräktiga på första semineringen var 62 procent, jämfört med 46 procent för kor med traditionell frivillig väntetid. Antalet semineringar per född kalv var samtidigt lägre, 1,61 jämfört med 2,02. Kalvningsintervallet blev i genomsnitt 14,3 månader för kor med förlängd frivillig väntetid och 12,2 månader för kor med traditionell väntetid.
Trots det längre kalvningsintervallet skilde sig inte mjölkproduktionen per dag mellan grupperna. Produktionen mellan andra och tredje kalvningen var i genomsnitt cirka 34 kilo ECM per dag i båda grupperna, och mjölkmängd per lakterande dag var cirka 40 kilo ECM.
Mer mjölk med längre kalvningsintervall
Korna med längre kalvningsintervall producerade mer mjölk under laktationen. Deras 305-dagarsproduktion var i genomsnitt 12 785 kilo ECM, jämfört med 12 064 kilo ECM för kor med traditionell väntetid. Skillnaden förklaras sannolikt av att den produktionsdämpande effekten av dräktighet inträdde senare hos korna med längre frivillig väntetid.
Mjölkmängden inför sinläggning var cirka 1,2 kilo lägre för kor med längre kalvningsintervall, ECM, medan sinperiodens längd inte skilde sig mellan grupperna.
Det fanns en tendens till högre utslagning i gruppen med förlängd frivillig väntetid, men ingen enskild orsak till tendensen kunde identifieras och skillnaden kunde inte kopplas till försämrad fruktsamhet.
Bättre dräktighetsresultat
Flera lantbrukare uttryckte oro för att senare seminering skulle leda till sämre dräktighetsresultat, då brunsten närmast efter 50 dagar i produktion antogs ha bäst förutsättningar att leda till dräktighet. Studien visade tvärtom att längre väntetid gav bättre dräktighetsresultat. En möjlig förklaring är att kon har återhämtat sig bättre efter kalvning innan hon ska bli dräktig igen.
Ur ett skötselperspektiv kan senare seminering också ge ett bättre beslutsunderlag för semin. När kon får längre tid innan första seminering har hon sannolikt passerat sin produktionstopp, juverhälsan har följts upp vid flera provmjölkningar och laktationens utveckling efter topplaktationen blir tydligare i kokontroll och managementprogram.
Den ökade informationsmängden kan påverka både vilka kor som får en första seminering, och vilka som får en ny chans vid ett eventuellt omlöp.
Kor med jämförelsevis svag laktationsutveckling, det vill säga lägre topplaktation eller sämre laktationsuthållighet, eller återkommande höga celltal kan då i större uträckning sorteras bort. Detta skulle kunna innebära en förändrad selektion bland korna och en risk för ökad utslagning.
Minskar belastningen
Både kalvningsintervall och utslagning är faktorer som i sin tur påverkar djurflöde och besättningsdynamik. Med längre kalvningsintervall så föds det färre kalvar. Vid större förändringar kan det därför vara värdefullt att diskutera strategin tillsammans med rådgivare. Uppföljande studier har fokus på hur olika kalvningsintervall påverkar djurflöde och besättningsdynamik på gårdsnivå.
Kalvningen och tiden därefter är en högriskperiod för mjölkkon, med ökad risk för både sjuklighet och dödsfall. Glesare kalvningar lyfts ofta fram som en möjlighet att minska belastningen på kon , och därmed öka livstidproduktionen. Samtidigt är kornas förmåga att upprätthålla mjölkavkastningen i den senare delen av laktationen avgörande för att strategin med längre kalvningsintervall ska falla väl ut. Laktationens uthållighet varierar både mellan besättningar och individer samt tenderar att minska med stigande laktationsnummer.
Lägre reproduktionskostnader
Studien visar att en förlängd frivillig väntetid hos andrakalvare kan ge bättre fruktsamhet utan att mjölkproduktionen per dag försämras. Färre semineringar per dräktighet och en högre dräktighetsprocent vid första semineringen innebär både lägre reproduktionskostnader och mindre arbetsinsats i fruktsamhetsarbetet. Resultaten visar att längre frivillig väntetid kan vara ett fungerande alternativ i besättningar med hög produktion.
En längre frivillig väntetid leder samtidigt till ett längre kalvningsintervall och mer mjölk inom samma laktation. Om slutresultatet blir positivt beror på laktationens uthållighet i den enskilda besättningen och hos den individuella kon. Den verkliga lönsamheten påverkas också av aktuella mjölk- och köttpriser.
För mjölkproducenten innebär dessa resultat att frivillig väntetid kan ses som ett aktivt beslut snarare än en fast rutin. Att anpassa tidpunkten för första seminering efter kons produktion, hälsa och utveckling kan skapa bättre förutsättningar för både god fruktsamhet och en hållbar produktion över tid. ●
Om forskningsstudien:
Studien Extended lactations in multiparous dairy cows ingår i forskningsprojektet Indilact vid SLU och genomförs i samarbete med Växa. Projektets syfte är att öka kunskapen om hur kalvningsintervall kan optimeras.
Försök har genomförts i kommersiella besättningar. Indilact I, ett doktorandprojekt av Anna Edvardsson Rasmussen, omfattade förstakalvare.
Indilact II studerade andrakalvare och genomfördes som en industrilicentiat av Annica Hansson (Växa), handledd av Mikaela Lindberg, Kjell Holtenius, Cecilia Kronqvist och Renée Båge från SLU, och finansierades av Stiftelsen för Strategisk Forskning, Svensk Mjölk och Växa.
Forskningen i korthet:
1 Frivillig väntetid
Bättre fruktsamhet med längre frivillig väntetid. Andrakalvare som fick 140 dagars frivillig väntetid hade högre dräktighetsprocent vid första semineringen och behövde färre semineringar per född kalv jämfört med traditionell väntetid på 50 dagar.
2 Dagsproduktion
Oförändrad dagsproduktion – mer mjölk per laktation. Mjölkproduktionen per dag påverkades inte av längre kalvningsintervall, och kor med förlängd frivillig väntetid producerade mer mjölk inom samma laktation.
3 Strategi
Ett aktivt strategival. Förlängd frivillig väntetid är ingen universallösning men kan vara ett alternativ i högproducerande besättningar med god laktationsuthållighet. Lönsamheten påverkas av individernas produktionskurvor samt mjölk- och köttpriser.
Text: Annica Hansson Licentiat vid Institutionen för tillämpad husdjursvetenskap och välfärd, SLU. Produktionsrådgivare, Växa
Läs också: