LÅT OSS PRATA LITE om kriskommunikation. När något obehagligt händer, när pressen och stressen är som värst, har vi människor olika sätt att reagera. Ett väldigt naturligt sätt är att vilja fly eller gömma sig. Stoppa huvudet i sanden, stänga dörren, sluta oss inom oss själva. Det är förståeligt, men inte alltid det bästa.
När Uppdrag granskning häromsistens knackade på en mörk kväll i ett snöigt Hälsingland var det förmodligen klokt av gårdens ägare att ganska snart dra igen dörren framför näsan på TV-teamet. Utan medievana och med tusen andra stressfaktorer omkring sig hade en sån intervju med största sannolikhet gått fullkomligt åt pipsvängen.
Vad LRF kunde säga, annat än det de faktiskt sa, är också svårt att begripa. De har på central nivå varken insyn i verksamheten på den enskilda gården, eller ansvar för tillsynen.
Länsstyrelsen i Gävleborg, gjorde ett lysande försök att så långt de kunde med hänsyn till sekretessen, nyansera anklagelserna och förklara sitt eget agerande.
VAD ARLAS kommunikationsavdelning däremot höll på med är inget mindre än ett mysterium. Den som har den minsta kunskap om mediedrev i allmänhet och program som Uppdrag granskning i synnerhet vet att det är dramaturgisk mumma med ett företag som lägger locket på och vägrar att kommentera det de anklagas för.
Istället för att skydda den enskilda medlemmen blev effekten av Arlas agerande ett generellt misstänkliggörande av hela kollektivet.
Det hade inte behövt handla om att kommentera de enskilda bilderna. Smygfilmade scener modererade av aktivister ger ungefär samma tillförlitlighet som att låta nynazister smygfilma i en trångbodd förortsetta under ett familjegräl och använda det som argument för att den svenska flyktingpolitiken fallerat. Det vill säga – det kan vara så illa som det ser ut på bilderna, men det kan också vara fullkomligt manipulerat.
DÄREMOT HADE ARLA – i samråd med bonden – kunnat lägga en rad fakta på bordet och berätta hur de planerar att gå vidare. Det hade blivit en hårfin balansgång mellan den enskildes integritet och allmänintresset, med hög risk för tuffa motfrågor och osmickrande klippning. Men om länsstyrelsen i Gävleborg reder ut det borde väl kommunikationsavdelningen på ett av världens största mejeriföretag kunna göra det samma?
När Arla väl uttalade sig i sina egna kanaler var det redan för sent. Allmänhetens dom hade fallit. Lite tur hade de i att brexit och coronaviruset tog fokus hos övriga medier.
Låt oss nu hålla tummarna för att skadan blir begränsad och att branschen gemensamt lyckas återvinna det förtroende som eventuellt gått förlorat.
