Sjukt svårbedömt läge

FACEBOOK VISADE ETT minne – rubriken ”Länets mjölk ska släcka Kinas törst” från en lokaltidning efter mjölkföretagardagarna i Kalmar 2014. Men lönsamhetskurvan har inte pekat rakt upp som förutspått. Först en mjölkkris redan 2015, med lågt mjölkpris bland annat efter Rysslands handelsblockad mot EU. Sen kom torkkrisen efter sommaren 2018. Längre tillbaka har vi haft globala finans- och fastighetskriser med räntor och spannmålspris som rusat i höjden.

Text Ann Christin Olsson

Nu är läget allmänt krisigt i samhället i spåren av coronaviruset. Det har åter satt Kina på kartan, denna gång som smittans ursprungsland. Det gick snabbt från att handla enbart om att minska smittspridning och säkra resurser i sjukvården. Åtgärderna har lett till ekonomisk kris och arbetslöshet. Och det hamstras. När drevet gick efter toapapper, var det inte allas bästa jag som kom fram.

Hur marknad och människor påverkas följer inte samma logik som pandemin. Självutnämnda ”experter” blir virala i sin kritik av epidemiologernas strategi, men kan få anledning att två sina händer. Inte bara nu, utan även när vi är igenom krisen. Om medicinen var värre än sjukdomen får framtiden utvisa.

EFTER FLERA KRISER genom åren är dagens mjölkföretagare ett härdat släkte. Mjölkföretagen behöver ha en grundhälsa för att hantera oförutsedda händelser, oavsett om det är handelsblockad, torka eller virus. För mjölkgårdarna handlar krishantering inte om att som alarmisterna bunkra toapapper till personaltoaletten, utan om att säkra kritiska resurser i djurskötsel och växtodling.

När världen bromsade in mänsklig aktivitet, som flyg och industrier, minskade utsläppen av växthusgaser. Det borde vara en ögonöppnare om att kon inte är den stora klimatboven. Coronakrisen har också satt ljuset på vår låga självförsörjningsgrad. Mjölk och kött är en viktig del av receptet för ökad självförsörjning i Norden. I Norge har de räknat ut att bara en liten del av foderarealen är aktuell att ställa om till odling av livsmedel för humankonsumtion.

I höstas listade författaren Björn Ranelid bondeyrket som ett av de fem viktigaste i Sverige ”… i dag och i morgon och förmodligen för all framtid.” Det är bra att även regeringen nu listar primärproduktionen som samhällsviktig. Det känns mer logiskt än benämningen miljöfarlig verksamhet.

Nyvunna insikter om faran med Sveriges importberoende av livsmedel, där bara varannan tugga är svensk, gör att mjölk- och köttproduktionen kan komma stärkta ur den här krisen. Kan det äntligen våras för svensk mat?

Ann Christin Olsson

reporter anki.olsson@vxa.se 010-471 06 54