MIN FARFAR, gammal lokförare, fick alltid en nostalgisk tår i ögonvrån när han fick se ett ånglok. Kan bara gissa vad han skulle sagt när de nya tågen mellan Eskilstuna och Stockholm togs i trafik, och vi resenärer blev kvar vid plattformen för att tågets datorsystem behövde startas om.
Det är 100 år av teknisk utveckling. Under samma tid har mjölkgårdarna gjort resan från handmjölkning till robotmjölkning. En utveckling som gett ökad arbetseffektivitet, men också inneburit utmaningar. Oavsett om det är passagerare som ska köras från punkt A till B, eller kor som ska mjölkas, är det A och O att tekniken är driftssäker.
Vi pendlare kan dra många historier om försenade tåg och mjölkbönder suckar ofta när teknikstrul kommer på tal. Det behöver finnas en plan B. För tågpendlaren en ersättningsbuss och för mjölkföretagaren att kunna få fram foder även om fodervagnen strejkar. Och inte minst viktigt, när det går som på räls blir resan och arbetet så mycket roligare.
KOMMER NÄSTA sekel att bjuda på ett lika stort innovationskliv? Det rullar redan förarlösa maskiner, såväl mellan tågstationer som i jordbruket. Och sensorer kan öka precisionen i djurhållning och växtodling. Ny teknik kan rätt använd förbättra arbetsmiljön, öka djurvälfärden och vara klimatsmart. Det kan vara lösningen på svårigheter att rekrytera ny personal.
När tåget efter datorstrulet susar fram genom det sörmländska landskapet i 200 kilometer i timmen, är det ingen av mina medresenärer som utbrister: ”Järnvägar också, återinsätt ånglokstrafiken!” Även om ånglok kan väcka nostalgi, uppskattar vi korta restider.
Men jag hör ofta konsumenter lyfta småskalighet och sörgårdsidyll som ett ideal i lantbruket. De verkar inte se kopplingen att teknik och strukturutveckling inneburit ökad produktivitet och att arbetskraft frigjorts till annat. I början av 1900-talet var 50 procent av befolkningen sysselsatta i jordbruket. I dag är det 1,5 procent.
IBLAND KÄNNS det som att debatten om hur framtidens mat ska produceras spårar ur. För det är nog så att de flesta mat-tyckare inte tänkt sig en returbiljett till rötterna och att börja jobba praktiskt med att producera livsmedel enligt tidig 1900-talsmodell.
Produktionsjordbruket får för lite uppskattning för att det är dragloket som håller ångan uppe på landsbygden. Både genom att ge underlag för service och göra det möjligt för småskalig produktion att hitta nischer med mervärden. Och för att få fram livsmedel så effektivt. Det är, om något, ett signalfel.
Ann Christin Olsson
reporter anki.olsson@vxa.se 010-471 06 54
