Kviga räddades tack vare virtuella stängsel

Holsteinkvigan 1719 Sköna har tekniken bakom virtuella stängsel att tacka för livet. Nu fortsätter hon betessäsongen på Finngarne gård.

Text, Foto Camilla Olsson

Det 26 maj märkte anställda på Finngarne gård, utanför Norrtälje, att något verkade ha hänt i beteshagen med 16 kvigor en bit bort. Djuren är med i ett forskningsprojekt om virtuella stängsel och har halsband från No Fence med GPS i.

– Appen för No Fence larmade när vi satt och åt lunch. Den har larmat tidigare och vi tänkte att djuren är inom det fysiska betet så vi åt klart lunchen, säger Clara Abrahamsson, ansvarig för ungdjuren på Finngarne.

LÄS MER: Grönt ljus för virtuella stängsel

Skrämda av vildsvin

Utanför det virtuella stängslet går nämligen ett fysiskt stängsel. När lunchen var uppäten åkte de dit för att titta till djuren. Det visade sig att djuren hade blivit skrämda, troligen av vildsvin. En kviga, 1721, satt fast i ett dike där den branta kanten gjorde att hon inte kunde ta sig upp. Med hjälp av fyrhjulingen kunde de få upp henne.

– När vi drog upp första kvigan så hörde vi en annan kviga som råmade längre bort.

Beteshagen är stor med en del skog och längre bort på ena sidan finns en liten sjö. När kvigorna blev skrämda rev de ner det fysiska stängslet mot den sidan.

– Vi trodde att 1719 hade tappat sitt halsband och att det hade flutit ut i sjön. Men i appen såg vi hur halsbandet rörde sig.

Följde GPS:en

Clara Abrahamsson och kollegan Hanna Petersson följde halsbandets GPS-position och kom fram till sjön. I sjön fanns 1719, då 9 månader gammal, och kunde inte ta sig upp utan hade simmat runt en lång stund.

– Som tur var simmade hon mot oss. Vi hade med oss en kalvgrimma och jag la mig på rotbädden i sjön, där det växer vass, och lyfte upp kvigans framben. Hanna drog i grimman och jag i frambenen tills vi fick ut henne där det var mer vass och rötter och stabilare botten för henne.

Efter att ha fastnat i sjön och sedan räddats, betar 1719 Sköna tillsammans med övriga flocken som vanligt.

Då lade sig 1719 ner en stund, men en stund senare fick Clara Abrahamsson och Hanna Petersson upp kvigan och kunde mota upp henne till vattenkaret på betet. Där drack hon och kunde sedan återförenas med flocken.

– Utan GPS hade vi inte hittat henne. Det var så mycket vass och snårigt där hon var, vi hade fått leta länge.

Vattentåligt halsband

Händelsen visade också att halsbandet är vattentåligt. Hela sändaren var under ytan under tiden som kvigan var i sjön och batteriet höll, enligt Clara Abrahamsson.

Märks det något på 1719 vad hon har varit med om?

– Nej. Hon är inte skydd eller rädd och vi behövde inte behandla henne. Hon växer som hon ska.

Finngarnes Facebooksida kan du läsa om räddningsaktionen för 1719 Sköna