Det här är en artikel om hur det är att vara nära anhörig till någon som drabbas av psykisk ohälsa på lantbruket och hur ensam man kan känna sig när hela tillvaron rasar – när partnern utan förvarning kraschar. Av hänsyn till familjen anonymiserar Husdjur personerna i artikeln. Vi kallar kvinnan som berättar för Anna och hennes man för Björn. Det här är hennes historia – som hon väljer att dela för att kanske hjälpa någon annan.
– Man är fruktansvärt ensam när det händer. Det fanns ingen att ringa som har varit i samma situation, säger Anna som tar oss tillbaka till den där mörka dagen för åtta år sedan.
Ett 30-tal tjurar var döda
Dagen då allt brast var egentligen inte särskilt dramatisk till en början. Björn hade som vanligt ansvar för ladugården med tjurarna, som ligger några kilometer bort.
– Jag frågade varje dag om allt gått bra. Och han sa ja.
Bara en och en halv månad tidigare hade länsstyrelsen gjort ett kontrollbesök och konstaterat att allt var i sin ordning. Men när polisen och länsstyrelsen nu dök upp på gården var ett 30-tal tjurar döda.
– Länsstyrelsen var i chock, vi i familjen var i chock. Ingen fattade någonting. Vi hade inte fattat hur dåligt min man mådde.
15 tjurar levde fortfarande i ladugården, det var de som stått närmast ingången och haft tillgång till vatten trots att det senare visade sig att en vattenpump gått sönder. Björn fick en lång lista från länsstyrelsen med åtgärder som skulle vara klara till dagen därpå. Han arbetade ensam i ladugården till långt in på kvällen. Med facit i hand låg han så nära den absoluta bristningsgränsen att Anna är glad för att inte det blev en ännu mer tragisk utgång. Själv fick hon rådet av de inblandade att inte åka dit själv. När allt var klart gjorde Björn en sista kraftansträngning genom att själv ringa och söka vård.
– Han har inga minnen från den här sommaren och vet inte att vi var på Liseberg med familjen. Han är bra på att bita ihop och vi fattade inte hur illa det var ställt förrän han låg på sjukhuset.
Nästa kalldusch dagen efter
Dagen därpå ringde länsstyrelsen och Anna berättade att Björn var inlagd. Då kom nästa kalldusch.
– Länsstyrelsen sa: ”Du är medveten om att han kan hamna i fängelse”. Hur kan de säga så? Det var ju jävligt som det var, säger Anna som senare har fått en ursäkt av länsstyrelsen för hur de agerade i det initiala skedet.
Hon var i chock men lyckades hålla sig på benen den närmaste tiden tack vare stödet från nätverket runt omkring. Anna hade turen att ha ett generationsboende med svärföräldrarna på gården som de arrenderar marken av.
– Det hade aldrig gått utan dem.
Hennes egna föräldrar och syskon kom och hjälpte till samtidigt som hon fick uppbackning av LRF lokalt med juridisk hjälp och en ordförande som gav välbehövligt stöd när nyheten om misstänkt djurplågeri briserade i medierna.
– Han tog det här med radio och media och var så tydlig i debatten. Det här är inte något man gör när man är frisk. Det var något som hade hänt. Sammantaget bidrog det till att bilden av händelsen blev mer nyanserad, säger Anna.
Barnen var nio och elva år och dagen efter ringde hon skolan för att förklara vad som hänt. Samtidigt var det inte lätt att förklara på hemmaplan för barnen vad som hänt med deras pappa. Det är först när barnen har blivit äldre som de har fått veta allt och förstår vidden av det inträffade.
Fick medicinering för att kunna sova
Samtidigt som processen med länsstyrelsen och polisen fortskred kämpade familjen för att komma tillbaka till något som liknade normaltillstånd. Gården skötte på inget vis sig själv. Det följde en lång period av sjukhusvistelse och återhämtning för Björn som fick diagnosen utmattningsdepression. Han var helt sjukskriven i ett år och fick medicinering i ytterligare tre år för hjälp att kunna sova. Han är ännu idag påverkad både fysiskt och mentalt.
För Anna som nu fick ta hela huvudansvaret själv höll det på att bli för mycket. Speciellt under första året när känslan var att allting som kunde krångla, också gjorde det. Och hon kunde inte be Björn, som behövde strikt vila, om hjälp trots att han fanns på gården.
– Han hade aldrig blivit bra om jag ringt och frågat honom om hur vissa saker fungerar. Det var perioder när man kände att det var tufft. Men jag har aldrig känt att det inte kommer att gå.
Fick villkorlig dom och dagsböter
Parallellt med att familjen jobbade för att lösa vardagen på gården låg utredningarna och gnagde i bakgrunden. Länsstyrelsens utredning var färdig före polisens. När de sammanvägde händelsen och gick igenom sjukjournaler landade de i att inte ge Björn djurförbud. Det kan tilläggas att mjölkproduktionen sköttes utan anmärkning och Arlas mjölkbil fortsatte komma för att hämta gårdens mjölk. Att länsstyrelsen blev klar först fick betydelse för när polisens utredning och påföljande rättegång blev klar.
– Han fick villkorlig dom och dagsböter i oktober 2019. Hade rättegången kommit innan länsstyrelsen hade han fått djurförbud automatiskt. Nu blev det i rätt ordning för oss, säger Anna.
I efterhand har hon funderat på det som ledde fram till kraschen. Det var extra mycket att göra på gården den här sommaren. Tillsammans hade de skött mjölkgården och den kompletterande tjuruppfödningen i två år. Björns strategi den här sommaren för att hinna med allt var att gå upp ännu tidigare. Och han vill att allt skulle gå snabbt.
– Det var så mycket att göra att vi aldrig stannade upp och funderade på hur han mådde. Det gick i ett. Men han blev aldrig färdig. Det blev en negativ spiral. De signalerna är jag mer uppmärksam på idag, säger Anna.
En lång väg tillbaka
Nu har åtta år gått och det har varit en lång väg tillbaka. Anna och Björn har gått i terapi – tillsammans och var för sig – och lärt sig att bearbeta och prata öppet med varandra. Det handlar om att inte fastna i bitterhet, utan acceptera att livet blivit annorlunda. Och anpassa sig efter de nya förutsättningarna.
– Vi kan landa i att ”vi behöver inte göra mer idag”. Tidigare kände vi att vi jagade en massa siffror. Nu blev det viktigaste att vi mår bra. Nu är vi tillbaka i läget att vi orkar dra lite i projekt igen som man tidigare har valt bort. Som att få korna att mjölka mer.
De är även bättre på att ta pauser.
– Vi åker inte på några veckosemestrar. Det handlar om att ta ledigt kortare stunder. Att njuta mer av vardagen och till exempel att vi tar oss tid att åka och kolla på yngste sonens fotbollsmatcher, säger Anna.
Lider av sviter efter utmattningsdepression
Samtidigt är saker och ting inte desamma som tidigare. Björn lider fortfarande av sviter efter utmattningsdepressionen.
– Han kommer aldrig bli som han var innan. Hans närminne har blivit skadat och han är ganska slut i kroppen med ont i alla leder. Han kommer inte ihåg saker som förut, och det märks när det gäller sådant som att hålla ordning på konummer. Där har mjölkroboten hjälpt mycket. Den tog vi in istället för att sluta med korna helt, säger Anna.
Mjölkgården har idag 85 årskor och en bantad uppfödning av egna slakttjurar.
– Den gamla ladugården för tjurar har blivit maskinhall. Vi har 100 djur färre och nu har vi allt på samma ställe. Det är viktigt för mig att ha en överblick. Man får ett kontrollbehov när det har hänt något sådant här.
”Det här kan drabba vem som helst”
Samtidigt har äldste sonen senaste åren visat intresse för gården och har kunnat hjälpa till i arbetet. Han har också valt att gå på naturbruksgymnasium. För Anna har det varit viktigt att checka av att han verkligen vill och att han inte känner sig tvingad. Själv försöker hon dela med sig av sina erfarenheter genom att föreläsa tillsammans med länsstyrelsen och omsorgsgruppen. Hennes budskap är tydligt:
– Det här kan drabba vem som helst. Det är lätt att tro att ”det här händer inte mig, jag är stor och stark”.
Hon uppmanar alla att stanna upp och vara vaksam på när det börjar att bli för mycket. Att lantbruket fortfarande har en machokultur i att bita ihop och vara arbetsam. Att få komplimanger för hårt arbete tror hon är ett bidragande orsak till att den psykiska ohälsan är stor inom lantbruket. Det är mycket att göra på en gård och det finns alltid mer att göra. Hon poängterar därför vikten av att våga ställa frågan hur man egentligen mår och ta det där extra samtalet för att checka av att allt är okej.
– Så länge vi inte frågar hur någon mår får vi aldrig veta. Det är en bra början.
Hit kan du vända dig om du mår dåligt
Att må dåligt psykiskt är inget man ska behöva bära ensam. Det finns hjälp att få – både akut och i form av stöd och rådgivning anpassad för dig som lantbrukare. Nedan lista är ett urval av kontakter.
Akut hjälp – dygnet runt
112 – Vid akuta psykiska kriser eller självmordsrisk
Ring 112 om du eller någon annan är i akut fara. Du kopplas till psykiatrisk akutmottagning eller ambulans beroende på situationen.
1177 – Vårdguiden
📞 Ring 1177
🌐 1177.se
Sjukvårdsrådgivning dygnet runt. Du kan få råd och hjälp att hitta rätt vård, även vid psykisk ohälsa.
Mind Självmordslinjen
📞 90101
📧 chatt via mind.se
Öppet dygnet runt. Samtal med utbildade volontärer.
Stöd och rådgivning för lantbrukare
Omsorgsgruppen – LRF
LRF:s Omsorgsgrupp erbjuder samtalsstöd och hjälp vid livskriser, sorg eller psykisk ohälsa.
📞 Kontakta LRF:s regionkontor eller fråga efter Omsorgsgruppen
🌐 lrf.se
📧 kundtjanst@lrf.se
📞 010-184 40 00 (växel)
Jourhavande medmänniska
📞 08-702 16 80
🌙 Öppet varje kväll kl. 21–06
🌐 jourhavande-medmanniska.se
Mind Föräldralinjen
📞 020-85 20 00
Stöd för dig som är orolig för ett barn eller någon i din närhet.
🕒 Öppet vardagar
🌐 mind.se
Jourhavande präst – Svenska kyrkan
Samtalsstöd via telefon, chatt eller app.
📞 Ring 112 och be om ”Jourhavande präst”
🕒 Öppet varje kväll kl. 21–06
🌐 svenskakyrkan.se/jourhavandeprast