Nu organiseras alltså den svenska jordbrukspolitiken på samma vis som på 1800-talet. Sedan 1900 har 35 personer haft uppdraget att inom den svenska regeringen ansvara för jordbruksfrågorna.
Den förste jordbruksministern, Theodor Odelberg, hade båda stövlarna – om än blanka och dyra – rejält förankrade i myllan. Han var utbildad vid Ultuna, drev en stor mjölkgård och hade uppdrag inom Lantbruksstyrelsen, jordbruksdepartementet, Hushållningssällskapet och Kungliga skogs och lantbruksakademin, KSLA. Nu är det näringsministern som har ansvaret för jordbruksfrågorna.
JAG ÄR I GRUNDEN en ivrig påhejare av platta organisationer. Nuvarande näringsminister Ibraham Baylan är en erfaren politiker och det finns egentligen ingenting som säger att inte tjänstemännen kan göra ett bra jobb oavsett vad deras chef har för titel.
Men symbolvärdet i landsbygdsministerns avskaffande är svårt att smälta. Förra gången jordbruksfrågorna marginaliserades inom regeringen, och jordbruks byttes till landsbygdsi minstertiteln, var det med tal om inkludering och integration av landsbygdens frågor.
Som om inte livsmedelsproduktionen vore en fråga för hela landet.
Tyvärr är det väl ingen som sedan dess har känt att jordbruket har legat högt på den politiska agendan. Det påverkar i sin tur allmänhetens intresse och kunskap, vilket är en farlig utveckling.
NÄR THEODOR ODELBERG tillträdde var det i en tid då en miljon svenskar utvandrat på grund av svält. Det fanns ett akut behov av att få till en strukturerad och smittsäker livsmedelsproduktion.
I år pressas livsmedelsproduktionen över hela jordklotet av olika väderkatastrofer samtidigt som jordens befolkning växer. Behovet av säkra och klimatsmarta livsmedel är en ödesfråga för mänskligheten. Hur Sverige sköter sin jordbrukspolitik och tar för sig inom EU kommer att vara avgörande för vilken roll svenskt lantbruk kommer att kunna ta i detta.
Då tycker Sverige att det inte längre behövs någon särskild ministerpost för jordbruksfrågorna.
Det är inget annat än 1800-talsnivå, Stefan Löfven.
