Apropå att Husdjur fyller 75 år, kom jag att tänka på farmors berättelse om när hon fick ta med sig en brunstig sugga på väg till skolan för att lämna för betäckning över skoldagen. Det kan inte ha varit lätt att få med sig en so med ståreflex.
Utvecklingen av semintekniken kom till för att bekämpa könssjukdomar som spreds i dessa häradsbetäckares spår, i mjölkkornas fall byatjurarnas. På en del äldre ladugårdar sitter de gamla skyltarna kvar om kastningsfri besättning. Det vittnar om tidigare generationers kamp mot brucellos, ett arbete som dagens mjölkbönder fortsätter skörda frukterna av.
Även om avelsfolket har lagt seminvantarna på historieskrivningen, så var ökade avelsframsteg något som kom först som en positiv bieffekt av semin.
Så länge allt fungerar kan fruktsamheten vara lite av ett självspelande piano. Det kalvas och finns nya kvigor när det behövs. Beläggningen är jämn i stallet och mjölken rinner till i tanken.
MEN NÄR ARBETET gått i stå sitter djävulen i detaljerna. Med sämre dräktighetsresultat kan djurförsörjningen börja halta och man är på väg mot en tippningspunkt som blir allt svårare att vända. Gamla skräckhistorier förtäljer om problem som sopats under båspallsmattan och en dag har man stått där med en besättning med till stor del tomma kor. Kanske är det därför som fruktsamheten har utvecklats till det område som har ojämförligt flest nyckeltal.
Jag har besökt två gårdar de senaste åren som ligger i topp i reproduktionseffektivitet och imponerats av hur systematiskt de arbetar med att planera, genomföra och följa upp. Tekniken hjälper till att avslöja vad korna har för sig när ladugårdsdörren stängts efter arbetspasset. Inte lätt för Mamma Mu att cykla i smyg på de gårdarna …
Trots att högre mjölkavkastning innebär att fruktsamheten blir en större utmaning, utvecklas många fertilitetsnyckeltal positivt. Det tyder på bra utfodring, avel och management, kort och gott välskötta besättningar.
OAVSETT STORLEK på gården slås jag ofta av glädjen hos mjölkbönder och djurskötare när en ny kalv fötts och alla förhoppningar vad det månne bli av en kviga. Det gäller att ha tålamod, från semineringen är det nästan tre år innan en eventuell kvigkalv vuxit upp och själv kan kalva in och man får se om arbetet burit frukt hela vägen in i nästa generation!