1992: Dags att utrota BVD

En skeptisk omvärld såg på när Sverige förberedde ett bekämpningsprogram som kom att bli en succé.

En av de drabbade besättningarna var Torsvi gård utanför Enköping. I Husdjur nummer 3 1992 berättade ägaren Carl Hermelin om hur gården fått in smittan via en dräktig kviga som han köpt på auktion. Ett år efter köpet kunde gården summera fem dödfödda kalvar, fem kastningar i dräktighetsmånad 6-7, sju kastningar i tidig dräktighet, tre kroniskt infekterade kalvar samt tre kalvar med ögonförändringar och kraftig nedsatt syn.

Förlorat avelsframsteg

”Det tråkiga är att vi hade satsat på många valtjurar precis innan det här hände och så blev resultatet att korna löpte om” berättade Carl Hermelin som uppskattade förlusterna till minst 100 000 kronor.

I dag minns han känslan av frustration och maktlöshet när de la ner mycket tid och arbete på sjuka djur som inte alltid blev bättre. Han uppskattar att kostnaden till slut blev högre, dels i form av merarbete, dels i form av tappad avkastning.

– Det var bara en uppskattning mot gamla siffror. Just då hade vi seminerat med bra tjurar så vi var på väg upp i produktion.

Ett års smittbekämpning

Gården var först i landet med att 1953 ställa om till lösdrift, vilket i det här fallet var en nackdel då smittan lättare spreds bland de 100 korna. För att bryta smittan ordnades bland annat med uteboxar för kalvarna, vilket var en ovanlig lösning då. Sen handlade det om att provta och slakta ut kroniker. Ungefär ett år tog det att bli av med smittan, som Carl Hermelin minns det.

– Det gick bra sen, berättar Carl Hermelin som slutade med mjölken 2006 när han stod i valet mellan att nyinvestera eller lägga ned.

1992 stod Sverige precis i startgroparna för att dra igång bekämpningsprogrammet mot BVD. Stefan Alenius, då statsveterinär vid Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, hade i tio års tid forskat på sjukdomen i syfte att hitta en metod för att bekämpa den.

– Internationellt trodde de inte ett dugg på det här, de varnade och trodde att det skulle gå helt fel, säger Stefan Alenius.

Forskning ledde till bekämpningsprogram

Sverige fick in BVD på 60-talet och sjukdomen spreds snabbt genom bland annat infekterade tjurar, livdjursauktioner samt levande vaccin med kalvserum. 1992 uppskattades 20-30 procent av de svenska mjölkbesättningarna vara smittade. Tack vare forskningen vågade den svenska nötkreatursbranschen tro på att smittan skulle gå att bekämpa.

Även den ganska nya metoden med provtagning via tankmjölken var en förutsättning. Med starka föreningar, engagerade veterinärer och lantbrukare och medfinansiering av provtagningen gick det relativt lätt att få alla att dra åt samma håll. Husdjur hade en liten roll i sammanhanget.

– Den hjälpte ju till så att bönderna förstod varför de skulle göra det här, säger Stefan Alenius, i dag professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Tog 20 år

BVD-programmet startade 1993 och tio år senare var sjukdomen i princip borta. Därefter följde tio år av mindre insatser innan Sverige 2014 kunde utropa sig som fritt från BVD.

– Jag känner en enorm stolthet faktiskt över det här arbetet som gjordes av veterinärer, husdjurstekniker och lantbrukare som ställde upp på den här idén. Det är en enorm styrkedemonstration, säger Ann Lindberg som då var nyanställd veterinär på Svensk husdjursskötsel och som har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt BVD-programmet.

I dag är hon generaldirektör på SVA. 2006 gjorde hon en beräkning av kostnaderna för programmet, inklusive kostnaden för kvarvarande smitta, jämfört med om ingen bekämpning alls hade gjorts. Den visade att redan 1994 hade BVD-programmet lönat sig. Mellan 1993 och 2006 kostade smittan samt bekämpningen 611 miljoner kronor, jämfört med 1,2 miljarder kronor som den hade kostat utan programmet.

Värre få in smittan i dag

Ann Lindberg bedömer att det i dag hade varit svårare att utrota BVD eftersom besättningarna har blivit större vilket gör bekämpningen mer besvärlig. Sjukdomen lever också i högsta välmåga i omvärlden, även om våra grannländer – som hade samtidiga bekämpningsprogram – är fria.

– Risken är att man glömmer bort den här sjukdomen. Dagens veterinärer och lantbrukare känner ju inte till den på samma sätt som vi som var med då, säger Karl Ståhl, Sveriges statsepizootolog som började läsa till veterinär 1992 och som engagerade sig i BVD genom sitt doktorandprojekt.

Viktigt med fortsatt vaksamhet

Stefan Alenius är även han oroad över att smittan åter ska komma in i Sverige och hinna få fotfäste innan den upptäcks. Han anser att större besättningar borde testa för smittan varje månad, samt att prov även bör tas på kor som kastat. Med vaksamhet och den kunskap om sjukdomen som finns tror Ann Lindberg dock att risken att få tillbaka smittan på bred front är liten.

– Fördelen med BVD är att om man förstår epidemiologin är den ganska lätt att skydda sig ifrån och att spåra om man skulle få in smittan igen.