I Husdjur nummer 9 1948 står att läsa att andelen kreaturslösa gårdar ökat från 2,8 till 5,0 procent under de senaste tio åren, vilket drabbat alla landsändar och gav oro för mullbrist.
En av orsakerna uppgavs vara bristande lönsamhet i mjölkproduktionen. Men också svårigheter att få tag i personal och en åldrande lantbrukarkår, som hellre trappade ner men bodde kvar på gården. Det omskrevs som ”kreaturströtthetens problem”.
I nummer 1 1950 lyfts jordbrukets mullproblem av jordbrukskonsulent Erik Månsson i Linköping. Den mullrika jorden hyllas med sitt sjudande liv av mikroorganismer och bättre fysikaliska och kemiska egenskaper. Till exempel är en mullrik jord bättre på att hålla kvar vatten och näringsämnen.
För få kor och för lite vall
”Den kreaturslösa jordbruksdriftens nackdelar ur mullsynpunkt äro dels frånvaron av kreatursgödsel och dels den mycket begränsade vallarealen.” står det i artikeln om oro för mullbrist.
Vad har då hänt med mullhalten sedan dess?
– Andelen vall och grönträda har ökat från en tredjedel på 80-talet till hälften av åkerarealen i dag, säger Thomas Kätterer, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet. Det är sannolikt den främsta orsaken till ökande mullhalter.
Under de senaste 30 åren har man följt utvecklingen mer noga på 2 000 mätpunkter. Just nu är man inne på fjärde mätomgången.
På 50-talet angavs mullhalten på fastmarksjordar till mellan 1 och 6 procent (oftast mellan 2 och 3 procent). En nivå som stämmer än i dag. Den genomsnittliga mullhalten på fastmarksjordar ligger på 4,6 procent. Av åkermarken är 93 procent fastmarksjordar (sand- och lerjordar) och 7 procent organogena jordar (mulljordar) där situationen är en annan.
Mullhalten har ökat
På spannmålsdominerade gårdar kan sjunkande mullhalter vara ett problem. Men i genomsnitt har mullhalten ökat under de senaste årtiondena även på rena växtodlingsgårdar. Detta kan till en del vara en effekt av att halmen tidigare eldades. Andra faktorer som motverkar minskningen av mull är ökad andel höstsådda grödor och odling av frövall eller hästhö.
– Om man har tre ettårsvallar i en sexårig växtföljd har de ungefär samma effekt som en treårsvall, säger Thomas Kätterer.
Det har funnits förväntningar på att plöjningsfri odling skulle öka mullhalten, men någon sådan effekt har inte synts på gårdar som har reducerad jordbearbetning. Att ekogårdar ofta har mer vall i växtföljden gör att de kan ligga högre än konventionella gårdar. Men om växtföljderna är samma så ligger konventionella gårdar högre på grund av högre skördar.
”Sålunda må nämnas att vid upplöjning av en andra års vall tillföres jorden ungefär 3 000 kilo stubb och rötter per hektar” står det i det äldre numret av Husdjur.
Vallen driver mullhalten
Det kan jämföras med 600 till 900 kilo stubb och rötter per hektar från spannmål. Siffrorna är dock högre i dag genom högre avkastning. Därmed är det också mindre oro för mullbrist.
– Ja, vallen är det drivande för mullhalten, säger Thomas Kätterer.
Stallgödseln bidrar också. Men det är en rundgång av växtbiomassa, medan vallen bidrar med nybildning av mull genom sitt stora rotsystem. Majs som tas som ensilage där rubb och stubb tas bort bidrar inte alls på samma sätt, eftersom fleråriga grödor satsar mer på rotsystemet.
– Lägre mullhalt påverkar markstrukturen negativt. Det gör att marken blir kompakt vilket gör det svårare att få en bra såbädd. Mer mull ökar bördigheten.
Vid lägre mullhalt minskar skördepotentialen, markens förmåga att hålla vatten minskar och växterna kan inte utnyttja näring och vatten lika effektivt. Det blir ännu viktigare att göra rätt sak i rätt tid.