Jag finns där – dygnet runt

”Dig har jag inte sett på länge!”

Missförstå mig rätt, jag blir inte glad av att kor halkar på väg till mjölkning och mosar sönder sin spenspets en lördagskväll. Eller att en högmjölkande ko plötsligt ”tvärstannar” på grund av Klebsiella-mastit en söndag. Men att återse ett par av ”mina” bönder efter att ha varit borta från akutbesöken på grund av graviditet/föräldraledighet och mötas av en sådan hälsning – det blir jag glad av!

Jag har förmånen att jobba mycket med besättningsarbete i ett ko-tätt område. Ett utmanande, utvecklande och på många sätt roligare sätt att försörja sig, än att vänta på att djuren blir sjuka och få behandla dem då. Det har sagts länge att akutsjukvården mer eller mindre kommer att försvinna i framtiden.

MEN TROTS ALLA förebyggande åtgärder så kommer det alltid att finnas sjuka och skadade djur som behöver vård. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag alltid blev glad när telefonen ringer sent på kvällen eller just när man satt sig med en kopp kaffe i solen – men jobbar man i ett lantbruksdominerat område vet man att det sällan ringer i onödan. Det är klart att man ska ringa om kalvförlamningar, livmoderframfall och annat akut oavsett vad klockan är – det är ju det beredskapen är till för. Ni kan vara säkra på att jag (liksom mina kollegor) gärna behandlar era kor alla tider på dygnet även om vi kanske låter trötta när vi svarar ibland!

Variationen i min vardag från ibland rent livräddande åtgärder till att få förtroendet att ge råd när lantbrukare står inför miljoninvesteringar vid nybyggnation gör att jag inte kan tänka mig ett bättre jobb än det jag har.

För mig är det konstigt att inte fler ser fördelarna med att jobba med lantbrukets djur, både som anställda på gårdarna och som veterinärer eller andra rådgivare. Vad kan vi tillsammans göra för att visa hur roligt det är? Det är tydligt att många har en förlegad eller rent felaktig bild av hur det är att vara en del av den samhällsviktiga verksamhet det är att producera livsmedel.

JAG ÄR UPPVÄXT på lantbruk (dock inte med kor utan hästar) och har alltid velat bli veterinär ”när jag blir stor”. Det är definitivt ett yrkesval jag inte ångrar – även om det inte är så likt det jag såg framför mig då. Visst händer det att vi veterinärer bokstavligen räddar liv och det är en fantastisk känsla att få ut en levande kalv efter ett trixigt felläge. Men att tillsammans med personalen på gården kunna fira att kalvdödligheten gått från tio procent till nära noll eller att det gått sex månader utan kalvförlamningar efter ändrad sinkoutfodring är inte så dumt det heller!

Tack till alla er som ger oss grädde till kladdkakan (och smör att ha i smeten), ost på mackan och mjölk till maten eller i kaffet. Utan er och era kor vore Sverige ett torftigt igenväxt land. Ni vet redan att ni är viktiga och kanske kan corona-krisen göra så att alla andra också förstår det!

Jessica Olsson är är ko-nörd och distriktsveterinär med stark framtidstro.