RESILIENS OCH LEAN. Det är två ord som jag tror att vi kommer att diskutera mycket när den akuta fasen av coronakrisen har lagt sig och samhället ska börja hitta en modell för det nya normala igen. På sidan 39 i den här tidningen skriver Helena Hansson i sin affärskrönika om lantbruksföretagets resiliens, alltså förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Det ligger ju i lantbrukets natur att ständigt hantera växlande förutsättningar. Och i tider som dessa uppskattar konsumenter världen över det trygga beskedet från bönderna: vi fortsätter producera mat även i kristid.
För det har blivit smärtsamt tydligt att samhället i en del andra delar inte är helt resilient. Rätt använd är lean-metoden ett fantastiskt verktyg för ökad produktivitet och ett skydd mot driftstörningar. Men att tillämpa den på samma sätt som i bilindustrin på samhällsviktiga funktioner har visat sig leda till ökad sårbarhet. Om vi bara har exakt det antal sängplatser, sjuksköterskor och munskydd som vi behöver för en normalsjuk befolkning säger det sig självt att det uppstår en brist vid en akut krissituation.
LANTBRUKET OCH mjölkproduktionen har också länge pressats till att rätta mun efter en krympande matsäck. Det har inte bara varit dåligt, utan har också drivit fram ett bättre management på olika plan med ekonomin som morot. Men det finns också en gräns för när effektiviteten blir resiliensens fiende. Där lantbruken blir så slimmade att de istället blir sårbara. Eller så få att vi förlorar lokala och regionala värden, samt möjlighet till självförsörjning, i de områden där de minskar eller försvinner helt. Läs gärna författarna Ann-Helen Meyer von Bremens och Gunnar Rundgrens tankar om detta i intervjun på sidan 60.
Jag hoppas att den här krisen ska leda till den vändning av synen på vårt svenska lantbruk som det länge har talats om, men som ännu inte kommit till stånd. I fredstid har vi kunnat unna oss att låta maten bli så billig att människor får råd att lägga sina pengar på annat. Nu väcks insikten om att det är viktigare att ha en egen trygg livsmedelsförsörjning än att kunna importera parmaskinka från Italien, eller spendera två vinterveckor i Thailand.
Låt oss ta vara på den här möjligheten i arbetet för att få samhället att ta ett större ansvar för resiliensen i livsmedelsförsörjningen – och inte överlåta hela bördan på bonden.
Linda Grimstedt
chefredaktör & ansvarig utgivare linda.grimstedt@vxa.se 010-471 09 42
