”Någon ska producera mat i framtiden också”

I samband med att livsmedelsstrategin ska uppdateras har vi i LRF Ungdomens riksstyrelse fått i uppdrag att komma med konkreta förslag på hur landets livsmedelproduktion kan öka. En stor utmaning. Dels är det en nedåtgående trend som måste vändas, dels saknas det kunskap om varför produktionen minskar.

Jag sökte på internet för att försöka hitta orsak till verkan, men det ekade tomt bortsett från en studie från 2002. Den var inte riktigt vad jag sökte, men ändå relevant då den berörde varför företag lägger ner. Antalet företag har ingen direkt koppling till mängden producerad mat, men hittills har inte storleksrationaliseringen kunnat uppehålla produktionen i takt med att andra företag lägger ner.

Svårt med fungerande familjesituation och umgänge

De främsta orsakerna som nämndes i rapporten var: Ensamhet – svårt med fungerande familjesituation och umgänge. Utsatthet – samhällets syn på verksamheten. Brist på jämställdhet – arbetsfördelning i hemmet och svårt att hitta kvinnliga kollegor. Brist på lönsamhet – känslan att den är svår att påverka.

En utmaning är att det alltid finns två sidor av myntet. Låt oss ta mjölkkvoterna som exempel. Jag besökte Irland nyligen där många har säsongskalvning och en årsinvägning per ko som är ungefär 40 procent av den svenska. Ett rationellt och billigt sätt att producera mjölk som hänger kvar sen mjölkkvoterna.

Det blev samtidigt en säkerhet för fortsatt lönsamhet

När de togs bort blev många oroliga över ett nytt europeiskt smörberg och att priserna skulle dumpas. I vissa länder ledde det till minskad produktion, men blev samtidigt en säkerhet för fortsatt lönsamhet. Här ställs chansen till höjd livsmedelsproduktion utan kvoter mot risken för minskad produktion till följd av konkurser hos de som inte klarar konkurrensen.

Ett annat exempel är ett möte med europeiska unga lantbrukare där ungas tillgång till mark diskuterades. Vissa länder var positiva till reglering av markpriser och att det skulle styras vem som fick arrendera (i detta fall unga). Från länder med en annan politisk historia var man starkt emot regleringar.

Exemplen visar vilken tyngd politiska beslut har och hur de påverkar produktion och syn på markanvändning en lång tid framåt. De visar också hur viktigt det är att dokument som Livsmedelsstrategin landar rätt. Men det är svårt att komma med träffsäkra förslag när det fattas underlag.’

Bonden blir äldre medan unga har svårt att komma in på marknaden

Enligt studien från 2002 finns strukturella utmaningar kring hur yrket ser ut. Det är en påminnelse om hur komplex frågan är och vilket brett grepp som behövs för att vända den nedåtgående trenden. Både från producenter, konsumenter, myndigheter och politiker. Teknik och innovation är säkerligen viktiga pusselbitar för att öka produktionen, men det löser varken ensamhet eller utsatthet.

Ett steg vore att i Livsmedelsstrategin sätta mål och handlingsplaner för varje produktionsgren, vilket kan få lantbrukare att våga satsa. Statligt subventionerad avbytartjänst likt de har i Finland skulle minska ensamheten. Jag vill också se en utredning om vad som genererar ägarskiften. Bonden blir äldre och äldre medan unga har svårt att komma in på marknaden. Och någon ska ju producera mat i framtiden också.