Är maten för dyr? Svaret på den frågan beror på flera faktorer. Som till vem den ställs, i vilken kontext och i jämförelse med vad.
I januari i år hade konsumentprisindex för livsmedel och icke alkoholhaltiga drycker ökat med 19,6 procent jämfört med samma månad året innan. För den som lever på marginalen är det naturligtvis oerhört tufft. Men över lag är det relativt få personer i Sverige som lever i det som kallas för låg inkomststandard. 2021 gällde det 4,6 procent av befolkningen, enligt Statistiska centralbyrån.
När LRF nyligen bjöd in till presseminarium med anledning av matinflationen och dess påverkan på svenskt jordbruk visade de med hjälp av statistik från samma centralbyrå och samma år att knappt 14 procent av svenskarnas disponibla inkomst gick till livsmedel. Kategorierna transport (14,9 %), övrigt (15 %) och boende (21,9 %) upptog alla en större andel av hushållskassan.
På 50-talet gick enligt LRF 30 procent av den disponibla inkomsten i Sverige till mat, och vid EU-inträdet 20 procent. Siffror från amerikanska jordbruksdepartementet USDA visar att Sverige är ett av de länder i världen där befolkningen tjänar mest och lägger lägst andel av inkomsten på livsmedel.
En helt ovetenskapligt underbyggd omvärldsanalys är att svenskarnas matbudget har fått stor konkurrens. Pengarna ska för många inte bara räcka till tak över huvudet, kläder på kroppen och kalorier i magen. Utan även till utlandssemestrar, häftig hemelektronik och andra former av guldkanter i tillvaron. Jag vet inte hur det var för er, men när jag själv var barn på 90-talet och maten åt upp en större del av inkomstkakan, var det nästan ingen som reste utomlands på semestern.
Det är så klart inte dåligt att pengarna numera räcker till mer, även om onödig konsumtion tenderar att också driva på klimatförändringen. Produktivitetsökningen i jordbruket har gjort det möjligt för färre att föda fler till lägre pris. Men det är bekymmersamt om konsumenten inte anser sig ha råd att prioritera maten framför guldkanten. Då riskerar vi att – med ett krig bara tre landsgränser bort – försvaga livsmedelsproduktionen i en tid då den i stället behöver öka. Lantbruket kan inte leva på goodwill, utan måste precis som alla andra få betalt för sina omkostnader.
Det kan kännas tröttsamt att ständigt behöva förklara värdet av en inhemsk livsmedelsförsörjning. Men vi måste få samhället att förstå att det som läggs på tallriken är värt så mycket mer än guldkanten som omgärdar densamma.
