Katarina Wolf reflekterar även kring att ansvaret inte bara ligger hos dem som vill ta halva makten, utan även hos dem som ska ge den. Jag tänker att de två sakerna hänger ihop. Länge har ansvarsfyllda roller getts till såväl extremt kompetenta som högst mediokra män, utifrån antagandet att deras kön gör dem särskilt lämpliga.
När vi istället frågar oss vem som vill ha uppgiften, utan någon som helst koppling till kön, får vi ett mycket bredare urval. Vi skapar en miljö där även kvinnor kan ta på sig en ledarroll utan att känna pressen av att vara superstjärnor från början.
Det måste räcka med att vara alldeles vanlig, för att få frågan och våga anta utmaningen. Precis som det i alla tider har gjort för många män.
Inom lantbruket är majoriteten av alla företag registrerade på män, som en följd av att bara en person kan företräda en enskild firma, den absolut vanligaste bolagsformen inom jordbruket. Det leder till felaktiga slutsatser kring lantbrukets demografi samt skapar förutfattade idéer – medvetna eller omedvetna – om att en mjölkbonde är synonymt med en man.
För många år sen intervjuade jag för just Land lantbruks räkning ett syskonpar där brodern skulle ta över gården och systern studerade vidare på lantbruksuniversitetet. De var båda nöjda med sina val, men i intervjuerna framkom att systern inte på samma naturliga sätt slussats in i arbetet på gården under uppväxten. Inte för att hon inte fått om hon hade bett om det, men när hon inte drev på själv var det heller ingen som frågade.
När intresset väl vaknade var brodern så långt före att hon inte tyckte det var någon idé att försöka komma ikapp. Tänk vad som hade hänt om båda syskonen fått likvärdig uppmuntran (icke att förväxla med press). Kanske hade frågan om vem som skulle ta över då varit mer öppen?
Vilket kön en företagare eller anställd i mjölkbranschen har är naturligtvis i grunden helt oväsentligt. Det viktiga är att intresset, viljan och drivkraften finns där. Men det är onödigt om hälften av kandidaterna riskerar att falla bort på fel grunder.
