Elin Bergström, är nötköttsbonde och frilansjournalist utanför Sundsvall.
ATT TRÄFFA BONDEKOLLEGOR är kul. Att träffa bondekollegor från en helt annan del av världen är fantastiskt. Och väldigt omtumlande.
I augusti i år fick jag förmånen att åka på en studieresa med biståndsorganisationen We Effect. Jag hamnade i Zambia, ett land som genast fastnade i mitt hjärta. Den torra, röda jorden och de vänliga människorna gick rakt in i mig utan att varken knacka eller tveka på tröskeln.
Några dagar in på resan skakade vi fram längs gropiga vägar, långt ute på landsbygden och nådde till sist byn Mabele. Där fick vi träffa zambiska lantbrukare som med hjälp av We Effect och lokala partnerorganisationer hade gått från att vara oerhört fattiga med ytterst små möjligheter, till att bli affärsmänniskor och kooperatörer. I liten skala och fortfarande med svälten flåsande i nacken men så oerhört stolta över sitt arbete.
Vi blev alla varmt mottagna och fick till och med prova på arbetet på fältet. När jag berättade att jag också var bonde gick stämningen från varm till ännu varmare. Jag kände en omedelbar kollegial gemenskap, ett syskonskap, och det var så självklart att jag var en i kåren. Den globala bondekåren.
Jag har nog sällan känt mig så stolt över mitt yrke och så mycket som en i gänget bland totala främlingar. Samtidigt kände jag mig oerhört priviligierad och fick nya perspektiv på min egen tillvaro.
De zambiska lantbrukare jag träffade odlade bomull och andra grödor. I liten skala och med helt manuella metoder. Långt ifrån arbetet med mina ungtjurar här hemma. De hade också helt andra orosmoln över sig än de vi brottas med här. Att lantbruk kan vara utmanande oavsett var man bor kan nog de flesta skriva under på, men svält…?
I ZAMBIA FINNS INGA skyddsnät för dem som lever mest utsatt. Varken sociala eller klimatmässiga. Om man utnyttjas i bomullsindustrin eller om regnet inte kommer är det maten på bordet som är hotad. Att verkligen förstå det, att fullt ut fatta vidden av det var svårt. Man vill inte ta in sådant.
Något som däremot var lätt att se var vilken enorm skillnad man kan skapa med hjälp av bistånd. Hur kooperation och människors egen kraft kan få pengar att växa och leda till långsiktiga förändringar.
En annan sak som gick rakt in i hjärtat var de likheter som finns mellan alla oss bönder, oavsett var i världen vi brukar vår jord. Lantbrukarna jag mötte berättade om hur arbetet alltid måste fortsätta, att det aldrig kan sättas på paus vad som än händer. Jag förstod dem precis.
De talade också om det som vi här hemma försöker förklara för politiker och konsumenter. Att lantbruket är själva livet, grunden till allt. Att det måste bedrivas i samklang med naturen men också professionellt och affärsmässigt.
”Farming is business, farming is life” sa en av byns starkaste profiler medan hon spände ögonen i alla oss som besökte hennes gård. När hon mötte min blick fanns ett självklart samförstånd mellan oss. Där och då var avståndet mellan Zambia och Sverige, mellan hacka och traktor, plötsligt väldigt litet.
Har du något ämne du vill vi ska skriva om i Husdjur?
Eller vill du själv skriva?
Hör av dig till oss på Husdjurs Facebook, epost husdjur@vxa.se eller telefon 010-471 09 42.
