Betesmark viktig resurs för att binda kol

Jord- och skogsbruk släpper inte bara ut växthusgaser, de kan också binda koldioxid i form av kol. Länge har skogen haft lite av ett monopol som kolsänka. För svensk del rapporterar Naturvårdsverket att Sverige har ett nettoupptag på cirka 40 miljoner koldioxidekvivalenter, vilket är cirka 80 procent av Sveriges alla utsläpp. Merparten av denna kolsänka finns i den växande skogen.

På senare tid är det dock det kol som finns under marken som har börjat intressera forskare allt mer, eftersom kolet i marken är betydligt mer stabilt än i träd som förr eller senare avverkas, brinner upp, ruttnar eller blåser omkull. I samband med stormen Gudrun minskade exempelvis Sveriges kolsänka betydligt. När vi börjar titta under jorden, förändrar sig också bilden. Ett antal studier visar då att de marker som länge har ansetts som produktionsmässigt och ekonomiskt ointressanta, nämligen gräsmarkerna, verkar kunna lagra mer kol i marken än vad skogarna kan. Det beror på att omloppstiden för kolet är längre i gräsmarkerna.

Den som börjar läsa om kolbildning i mark, inser snart att det är mycket som vi inte vet. Vi vet exempelvis inte exakt hur kolbindningen i mark fungerar, vilka faktorer som samverkar eller motverkar varandra eller hur samspelet ser ut mellan betande djur, gräs, mikroorganismer i jorden och jordens kol.

Några saker vet vi dock. Stora rotsystem och fält som är gröna under hela växtsäsongen så att grödorna kan binda koldioxid från luften så länge som möjligt, gynnar kolbildning. Det är två av anledningarna till att långliggande vallar är ett effektivt sätt att binda kol. Försök har visat att växtföljder med fleråriga vallar lagrade i snitt drygt ett halvt ton kol per hektar och år, jämfört med att enbart odla ettåriga grödor. Omräknat till koldioxid gör det 1,8 ton per hektar och år. Stallgödsel, skörderester som halm och att odla mellangrödor/fånggrödor spär ytterligare på inlagringen av kol.

Svensk forskning har främst fokuserat på att mäta jordens bördighet och då mäts bland annat kolhalten i de översta 20–30 centimetrarna i jorden. Kolet i det övre jordlagret är dock inte lika stabilt som det som finns längre ner i jorden och då krävs mätningar av hela jordprofilen vilket görs mycket sällan. Mätningarna av betesmarkerna är ännu mer bristfälliga.

– Många kolmodeller får bara med kolinlagringen i matjorden och tar inte med alven. Det finns också stora osäkerheter i hur mycket kol som olika typer av vall lagrar in, vilket är lite frustrerande, säger Pernilla Tidåker, som är forskare på SLU.

Hon leder forskningsprojektet ”Den mångfunktionella mjölkgården” som under nästa år kommer att studera kolbindningen i vall och betesmark, men dock inte göra några egna mätningar.

– Vi vet att den underjordiska produktionen blir väldigt viktig för att omsätta kolet som stabilt markkol. Då behövs mycket rotmassa och en produktiv vall som ger mycket skörderester. Det kan också vara så att vi underskattar betesmarkernas produktivitet, även om förmågan till kolinlagring hos torra betesmarker av örtkaraktär är ganska begränsad, säger hon.

För närvarande betraktar Naturvårdsverket betesmarkerna som att de över tid släpper ut mer än de binder och den kolbindning som sker anser de främst beror på hur många träd som finns på betesmarkerna. Men myndigheten själv skriver att det finns osäkerhet i siffrorna, bland annat för att mätningarna är så få.

I en rapport från Jordbruksverket från 2010 beräknades betesmarkernas kolinlagring till i genomsnitt 61 kilo kol eller 224 kilo koldioxid per hektar. Det är en siffra som är betydligt lägre än många internationella studier, vilka visat på kolinlagring på upp till 1 000 kilo kol per hektar eller 3 670 kilo koldioxid. En studie över gräsmarker i Europa kom fram till att gräsmarkernas kolbindning helt kompenserar idisslarnas utsläpp av metan och lustgas.

Ett annat exempel är en alldeles ny forskningsstudie från Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Var femte ko i världen lever i något av dessa fyra länder. Här finns också enorma vidder av gräsmarker, inte minst Pampas. Forskarna sammanställde både mätningar ute i fält från andra studier och gjorde egna teoretiska beräkningar. Resultatet var överraskande.

– Vår studie visar att kolbindningen i betesmarkerna kan kompensera för utsläppen från hela jordbrukssektorn, inklusive utsläppen som uppkommer vid avskogning, eldning av vegetation, djurens utsläpp, skördeaktiviteter och användning av konstgödsel, säger den argentinska forskaren Ernesto Viglizzo som är en av författarna till studien.

Det är alltså inte bara själva kornas utsläpp som kan kompenseras, utan hela jordbrukssektorn, inklusive den stora avskogning som har skett i exempelvis Brasilien. Forskarna går till och med så långt att de visar att delar av övriga branschers växthusgasutsläpp teoretiskt skulle kunna kompenseras av gräsmarkernas kolbindning.

– Den enkla förklaringen till våra resultat är att gräsmarkerna i Argentina har en väldigt låg beläggning av djur och att betesmarkerna täcker mer än 80 procent av den totala marken i Argentina. Samma resultat är inte möjliga i länder där beläggningen av djur är hög eller där den mesta marken inte kan klassas som betesmark, säger Ernesto Viglizzo.

Betesmarkerna band i genomsnitt 500 kilo kol per hektar och år, alltså i nivå med försök med långliggande vallar i Sverige.

Hur länge kan kolbindningen fortsätta? Där är vetenskapen delad. Vissa hävdar att kolbalansen efter ett tag blir mättad. Andra, som Ernesto Viglizzo, håller inte alls med om detta. Han hänvisar till en annan studie som visar att delar av den afrikanska savannen har bundit och lagrat kol under tusentals år, tack vara forntida herdar och deras djur. Anledningen till att det inte uppstår en ”mättnad” av kol i marken, tror man beror på djurens betande som stimulerar gräset och mikroorganismer i jorden.

Samma tankebanor är man inne på i Norge.

– Det finns ett samspel mellan djuren, gräset, marken och kolinlagringen. När djuren betar så stärker de gräset och rötterna på ett annat sätt än om gräset skulle skördas med slåttermaskin. Betande djur verkar också aktivera fler bakterier som minskar metanbildningen, säger Margaret Eide Hillestad, ekonom på norska Agrianalyse.

Hon har gjort en sammanställning över ett antal internationella forskningsstudier som handlar just om betesmarkernas potential för kolbindning – ”Beitemarka – et ukjent karbonlager” ger en bra överblick.

I rapporten utgår Hillestad från den svenska siffran på 61 kilo kol per hektar i betesmark och räknar då ut att de norska betesmarkerna binder en tredjedel av husdjurens utsläpp. Det är med stor sannolikhet lågt räknat, men för närvarande liknar den norska situationen den i Sverige, de vare sig räknar eller mäter.

– Betesmarkerna måste tas med i klimaträkenskaperna. Det är det som vi hoppas åstadkomma med vår rapport, säger Margaret Eide Hillestad.

Hon påminner också om att betesmarkerna har många funktioner, inte bara som kolsänkor.

– I dagens politik är det viktigaste att gårdarna hela tiden blir större och då mister du också detta som egentligen är omistligt, betesmarkerna. De markerna handlar också om den biologiska mångfalden och är nödvändiga för att stoppa den enorma utrotning av arter som annars väntar. Det är ju betesmarkerna och inte skogen som är hem åt de flesta pollinatörer.