Så kan grisproduktionen inspirera till avelsstruktur för mjölkkor

Text: Lotta Rydhmer, professor vid Institutionen för husdjurens bioegenskaper, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU

Svaret på frågan om varför avelsprogram för grisar och mjölkkor ser så olika ut handlar om skillnader i reproduktion. Kon föder en kalv och suggan 25 ungar per år. Men traditioner kring renras och korsning är också en del av svaret.

Förutsättningarna för avel förändras. Låt oss anta att inga kor fanns i Sverige och att vi skulle bygga upp allt från grunden, med dagens kunskap. Vilken besättningsstruktur och vilket slags avelsprogram skulle vi då kunna välja?

Utmanande tankeexperiment

På EAAP-konferensen i Lyon förra året presenterade Julie Brastrup Clasen en simuleringsstudie som visar en annan struktur än den vi har i dag. I den framtid som Julie simulerat har vi tre raser: röda kor, holstein och jersey. Avelsmålet för varje ras är att den ska bidra på bästa sätt till en produktion av mjölk och nötkött i en framtid där de flesta mjölkkor är treraskorsningar.

Julie Brastrup Clasen, som har doktorerat vid SLU och som nu arbetar för Sim Herd i Danmark, jämför den nya, simulerade strukturen med läget i landet i dag. I dag är alla danska besättningar potentiella avelsbesättningar. Det finns en halv miljon mjölkkor och nästan lika många rekryteringskvigor. Alla tre mjölkraser har i stort sett samma avelsmål och de allra flesta korna är renrasiga.

En inriktning per ras

I det nya tankeexperimentet är avelsarbetet för de röda korna inriktat på hälsa, avelsarbetet för holstein på mjölkmängd och för jersey på reproduktion. Varje ras är alltså specialiserad på den egenskap som är dess styrka. Avelsarbetet blir koncentrerat till några få avelsbesättningar.

Det genetiska framsteget i de rena raserna blir större än i dag, eftersom embryotransfer används så mycket som möjligt. Med embryotransfer kan de genetiskt bästa korna i varje ras ge fler döttrar. De allra bästa blir mödrar till semintjurar. De renrasiga korna, som bara är 7 procent av alla kor, finns i speciella avelsbesättningar. Dessa är helt inriktade på avelsarbete. I bruksbesättningarna är alla kor korsningskor. De blir inköpta från uppförökningsbesättningar som är specialiserade på att föda upp korsningskvigor. Korsningseffekten för dessa kvigor är 100 procent och det leder till bättre hälsa och reproduktion hos mjölkkorna.

LÄS MER: Foderstat ger olika tillväxt beroende på ras

Ingen rekrytering i bruksbesättningen

Eftersom inga djur blir rekryterade i bruksbesättningarna kan mjölkproducenterna fokusera helt på mjölkproduktionen och få plats för fler mjölkkor på sin gård. För att minska risken för smittspridning, och förenkla kontakten mellan kviguppfödaren och mjölkproducenten, bör mjölkproducenten köpa alla kvigor från samma uppförökningsbesättning.

I bruksbesättningarna semineras alla kor med köttras-sperma. På så sätt ökar värdet på alla de kalvar från mjölkgården som går till uppfödning för slakt. Dessa kalvar kan stanna på gården eller bli sålda till specialiserade kalvuppfödare. Med könssorterad sperma får kalvarna det kön som passar bäst för produktionssystemet. På en gård där djuren går på naturbete och till slakt vid två års ålder passar kvigkalvar bäst och den uppfödare som siktar på hög tillväxt och föder upp djuren inomhus kanske väljer tjurkalvar.

I simuleringen kommer semintjurar från specialiserade avelsbesättningar som står för det genetiska framsteget. Uppförökningsbesättningar föder upp korsningskvigor. Bruksbesättningar producerar mjölk och korsningskalvar uppfödda till slakt. Bruksbesättningen köper in alla kvigor och lantbrukaren väljer den treraskombination som passar bäst på gården.

Halverat antal kvigor

Enligt tankeexperimentet är behovet bara hälften så många kvigor som i dag. Det beror på att korsningskorna har bättre fruktsamhet och livslängd, så att utslagningen minskar. En hög användning av könssorterad sperma gör också att antalet kvigkalvar tänkta för rekrytering kan bli begränsat till det antal som faktiskt är behövt. Resten av kalvarna blir uppfödda för slakt och deras fäder är tjurar av köttras.

Den simulerade strukturen med avels, uppföröknings och bruksbesättningar liknar den som länge använts i grisproduktionen. De renrasiga populationerna är små men resultaten från simuleringen visar att detta är möjligt utan att öka inavelstakten jämfört med i dag. Allt avelsarbete sker i några få avelsbesättningar och det är kanske den mest provocerande delen av detta tankeexperiment. Det genetiska framsteg som lett till dagens ko är resultatet av många avelskunniga mjölkbönders och rådgivares målmedvetna arbete. Deras kunskap, erfarenhet och engagemang är värdefullt för hela branschen.

Fler kor men färre kvigor

Holstein är den vanligaste rasen i Danmark i dag. Korsningskor har lite lägre mjölkmängd än renrasiga holstein-kor. För att producera samma totala mängd mjölk behöver det därför vara 7 procent fler mjölkkor i den nya, simulerade strukturen. Kostnaderna för dessa extra kor blir mer än väl uppvägda av de minskade kostnader som blir följden av en halvering av antalet rekryteringskvigor. Den ökade användningen av köttrassemin ger också högre intäkter från kalvarna. Julie Brastrup Clasens simulering visar på 10 procent högre lönsamhet, jämfört med dagens struktur.

Egen simulering av klimatpåverkan

När det blir färre rekryteringskvigor minskar dessutom metanutsläppen per kilo mjölk – kvigan har ju producerat metan i två år innan den börjar producera mjölk. Å andra sidan ger varje slaktad kviga många kilo kött. Om minskningen i antalet slaktade kvigor blir kompenserad av fler dikor leder en produktion enligt det simulerade experimentet inte till minskad klimatpåverkan. För att förstå vilken inverkan en förändrad struktur har på klimatet behöver en simulering göras för hela produktionssystem för mjölk och kött. Julie Brastrup Clasen hoppas kunna fortsätta med sådana studier om Sim Herd-verktyget blir utbyggt för att omfatta även köttproduktion.

Bilden på sidans topp föreställer kor på en dansk gård med korsning av raserna jersey, holstein och röd boskap.

LÄS MER: Så kan idisslare vara en hållbar del i framtidens matproduktion