Det är december 2032 och jag sitter vid köksbordet och fyller i en lista. Jag är blöt, har ont och är lite irriterad efter att ha halkat ännu en gång på den isiga gårdsplanen. Jag funderar över varför jag stör mig över det och inser att irritationen kommer någon annanstans ifrån.
Det är krångel med metanstallet igen.
När vi byggde nytt mjölkstall för två år sedan köpte vi en lösning från ett tyskt företag som renar utluften i stallet från metan. På somrarna, när korna går ute, fångas inget metan. Men systemet samlar in desto mer under stallperioden, varför årsresultatet blir bra.
LÄS MER: En grundkurs i fotosyntes
Metankoncentrationen mäts kontinuerligt i luften och när den gått över ett gränsvärde som femdygnsmedeltal blinkar en röd lampa hos det tyska företaget. Troligen en signal om att givaren är trasig. Leverantören har numera hundratals mjölkbönder i Europa uppkopplade och när signalen har gått brukar det ta två dagar innan deras svenska personal kommer och lagar.
Samma köldknäpp som skapat min olycksaliga isfläck på gårdsplanen ligger nog bakom den trasiga givaren. Egentligen fungerar systemet ganska bra och jag behöver inte göra något. I stället för att grämas väljer jag att fundera över mjölkgårdarnas olika möjligheter att minska utsläppen av växthusgaser. I en första satsning på Carbon farming under 2025–2030 fokuserade EU mest på kolinlagring istället för kollagring. Det hade vi mjölkgårdar med mycket vall redan gjort och det gick oss delvis förbi.
I den senaste versionen ingår sen ett par år tillbaka metanåtgärder. Det finns flera fodertillsatser att välja på och ett par olika lösningar för metanrening. EU betalar alltså en del av merkostnaden och i kombination med mejeriets klimatpremie får vi kostnadstäckning.
LÄS MER: Mjölken har en given plats i ett hållbart livsmedelssystem
Som nästan alla andra gårdar är vi fossilfria och det gör att vi klarat Parisavtalets mål. Men framför allt känns det bra att EU signalerat vikten av att utveckla mjölkproduktionen i Europa.
En kollega i grannbyn har valt en annan väg. De byggde också nytt men köpte ingen metanutrustning. De höjde i stället grundvattennivån i Finnmossen och minskade på så vis koldioxidläckaget. Mossen torrlades på 1930-talet och döptes efter en finsk dräng som grävde diken fortare än alla andra.
Foderskördarna från Finnmossen har blivit till mat som mättat många munnar genom åren. Men marksänkningen genom bortodling har varit någon centimeter per år. Till slut hjälpte inte djupare diken. Det blev för blött. 2026 infördes samma betalning som funnits sedan länge för återvätning i Danmark. Alltså 120 000 kronor per hektar som engångsbelopp. Med 12 hektar mosse fick kollegan drygt 1,4 miljoner kronor för att ta marken ur produktion. Så även den gården klarade sitt klimatbeting utan att belasta resultatet med metanutrustning.
LÄS MER: Se bönderna som en del av krisberedskapen
Konstigt hur det blev. Marker som inte är bördiga blev en tillgång på ett oväntat sätt. Precis som när de magra alvarmarkerna på Öland fick miljöersättning för biologisk mångfald vid EU-inträdet.
Var tid har sina bekymmer och sina lösningar. Och bonden får följa med som hen alltid har gjort. Listan vid köksbordet blev färdig medan tankarna gick. Jag önskar mig broddar till jul.
Markus Hoffman, är agronomie doktor och arbetar som vatten- och växtnäringsexpert på LRF.
Spana i Husdjur!
Har du något ämne du vill att vi ska skriva om i Husdjur? Eller vill du själv skriva? Hör av dig till oss på husdjur@vxa.se eller telefon 010-471 09 42.
